Aftonbladet – 11 oktober 1873, sida 3

för vår reseplan, men då hvarken utrymme eller tid medgifver mig att nu närmare utveckla skälen härför, skall jag framdeles i en särskild uppsats återkomma till denua i min tanke högst enkla fråga — en fröga af den beskaffenhet, att äfven de mest mot satta åsigter borde kunna mötas i allvarligt och vänskapligt tankeutbyte och som dock för det närvarande af en del geografer behandlas med samma ovetenskapliga hätskhet och bitterhet som religionsdogmer i fordna dagar. Vid slädexpeditionens afgång hade jag hoppats, att det öppna vattenfält, som redan visade sig, snart skulle sprida sig till våra fartygs ankarplats, så att Gladan och Onkel Adam redan i Maj månad skulle kunna anträda återfärden till Norge. Detta hade dock ej inträffat, utan jag fann vid min äterkomst båda dessa fartyg ännu qvar vid vinterqvarteret. De voro dock jaet på väg att löpa ut genom en ränna, som blifvit sågad i isen. i Denna fartygens opåräknadt långa instängning i Mosselbay hade ytterligare medtagit vårt proviantförråd, så att det blef omöjligt uppehälla oss vid Spetsbergens nordkust nog länge mot hösten för en ny slidfärd norrut. Tanken härpå måste derför öfvergifvas. I stället beslöt jag att-använda den återstå ende delen af sommaren dels till djupdraggningar längs med Spetsbergens nordkust, dels till geologiska forskningar i Isfjorden och Belsound. För denna sista afdelning af expeditionen, äfvensom för kamraternas arbeten under löjtnant Palanders och min frånvaro från vinterqvarteret, skall jag i en följande rapport närmare redogöra. A. B. Nordenskiöld.