Aftonbladet – 11 oktober 1873, sida 3

än han kunde höra Jacob med skrällande och trolsk stämma under det han slog takt med sin hammare, börja sjunga en gammaj bondvisa om Koherden fager och fin, en sång som var mycket omtyckt på orten. Om det nn var den vanskapliga gnoomens sätt och miner, som framkallade munterbet, el ler om det låg en komisk hänsyftning på Huntley.sjelf i visan. det kunde han icke veta; men det vissa var att John Black och hans handtlangare ackompagnerade gången med hörbara, om äfyen halft dämpade skrattsalvor. Huntley blef mycket röd och skyn dade framåt denförut nämnda lilla. bron. Hvilken förändring hade icko inträdti hans känslor, sedan han en half timme förut, med hastiga steg kom gående uppför bygaten. Han skulle aldrig kunnat tro att hans tvifvelaktiga arfsrätt så hastigt skulle. bortdunsta — det ville icke gå rätt bra att eng erinra sig. dess hastigt förflygande glans. Det var icke längre arftagaren tjll Melmar som gick uppför Tynes högra strand och vidare genom skogsparken, förbi stugorna fram till den hvita prestgårdsbyggningen; det vår nu åter samme Huntiey Livingstone som vid midnattstid burit sin far till graf ven, den samme som hade bjudit olyckan spetsen, då hon syntes färdig att öfyerväl diga hela hans hus; den gamme som gjort ett löfte att iett nytt land förvärfva en ny, varaktig lycka åt slägten Norlaw. Likväl var ynglingen ingalunda belåten med att skiljas ifrån sin lysande dröm; tvärtom, gjorde han allt hvad i hans-förmåga stod för att återkalla densamma, men icke ens då, när han stod högst uppe på kullen och ännu en gång lät blickarna syäfva öfver Melmars rika egor, mäktade han ånyo känna samma hänförelse och visshet som NysB, Den vanskapliga Jacob med gin för