Aftonbladet – 11 oktober 1873, sida 3

Den: senaste svenska nordpols expeditionen. (Forts. från gårdagsbl.) Efter att hafva för anställande af geogra fiska ortbestämningar och smärre utflygte ät olika häll uppehållit oss ett helt dygi vid värt sista rastställe på nordkusten, bröt vi den 1 Juli åter upp. Kosan togs doch nu mera ej ät öster, utan söder ut, åt et häll, der inlands-isen tycktes afslutas mo hafvet med en backe, tillräckligt lårgslut tande för upptransporten af vära slädar Uppforslingen gick raskare och med mindr svärighet äv vi väntat; men vi hade knap past framgått nägra hundra alvar, innar färden vidare för en stund afbröts af et vädligt äfventyr, som visade oss, att vi nr beträdt en mark, fall med faror, visserliger ej oväntade, men dock vida svårare än jag förmodat. Liksom glaciererna i Skandinavien, ut Schweirz, på Grönland o. s. v., äro äfver glaciereroa på Spetsbergen gibrutna a! spriogor och klyftor, hvilka oftast sträcks sig lodrätt tvärs igenom hela den flera tu son fot mäktiga ismassan. Uppkomsten al dessa sprickor stör i nära sambzeud med is massans rörelse, och man möter dem derföre i mindre antal der, hvarest glacieren utan afbrott af bergshöjder är utbredd öt ver on vidsträckt, jemn terräng. Med an ledning häraf hade man skäl att aMTaga, det springor och klyftor icke skulle i synnerli gen stort antal afskära den väg vi valt, och jag hoppades dessutom, att samtliga springor skulle under vinterns snögtormar hafva blifvit snöfylda. Dessa antaganden voro så tillvida riktiga, att klyftor här ej, förekommo i sådant antal eller sådana dimensioner, som på den del af Grönlands inlandsis, hvil ken 1870 besöktes af doktor Berggren och mig — mena djupa, nästan bottenlösa kiyt tor förekommo dock äfven häri betydligt antal, ofta tillräckligt stora att sluka oss och våra slädar, och desto farligare, som de för det mesta voro: så sullkomligt doläa af evt bräckligt snöhvalf, att man äfven, dir man atod vid klyftans ravd, endast genom borrningar med en jeraskodå käpp, ganska ofta genom att sjelf falla in, kunde öfvertyga sig om klyftans tillvaro, riktning och ut sträckning. Redan innan vi eläpat upp slädarne ett hundratal fot, mötte vi ex bred, men ej synnerligen djup, flarestädes öppen, d.v.s. icke af snö täckt klyfta, som dock lätt passerades på en snöbrygga, tillräckligt stark. act bära oss och vära slädar, och då man icke kunde med ögat urskilja nägra Elyftor vidare, antog jag, att notdostlandets, såsom jag redan förut nämnt, nästan fullkomligt jemna inlandsis framdeles, åtminstone tills vi nådde andra stranden, sku!le vara sam manhängande och säker. Men knappast hade vi ytterligare framgått ett tusental slvar, innan en af manskapet försvann under den pö detta ställe, alldeles jemna isen och det så hastigt, att han ej ens hann uppgifva ett rop om hjelp. Då vi förskräckta blickade ned i det vid hans fall bildade hålet, funno vi honom hängande i draglinan, vid hvilken han var fästad med en renselo öfver en djup, förut af ett tunnt suöhvalt fullständigt dold afgrund. Några ögonblick derefter var han bter med tillljelp af ett tjockt och starkt tåg upphissad, oskadd och oförfärad, men något förvånad öfver sitt äfventyr. Om armen hade glidit undar renselen, som utgjordes af ett enkelt axelgehäng, så lade ban varit förlorad. För säkerhetens skull förändrades: drag. selarne nu så, att någon glidning af armen ur renselen icke mera behöfde befaras; den främste mannen förseddes med en båtshake, med hvilken han skulle, såvidt möjligt var, undersöka misstänkta ställen, och så gingo vi vidare. Under denna återstående färd passerades otaliga klyftor, bland hvilka en stor del först upptäcktes derigenom, att snösvalfvet störtade in för våra fötter, eller att en al oss föll in med foten eller halfva kroppen — en händelse, som inom nägra dagar blef sk vanlig, att ivgen fäste sig dervid. Vanligen lyckaden man dock i tid få den andra foten på mer säker botten, eller att med händerna få tag i någon släde eller nå son af kamraternas: linor och derigenom undvika att falla helt och hållet ned, men äfven detta inträffade ofta. och jag kan ej nog prisa den cförsagdbet våra sjömän härvid visade och. det spar: pog muntra och skämtsamma sätt, pä hvilket de togo detör lem och deras yrke nya äfventyr, sem här mötte 035. Luften var under den första dagen af vår vandring på iolandsisen temlijgen klar, så ait vi hade en god utsigt, hvilken visade, att strinmen af öppet vatten öster och norlost om oss ytterligare vidgats. Nägot land