Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 3

hvad det var, som jag lofvade berätta för dig. Jo, nu minns jag! — det var något som hände, då jag var en ung flicka. Jag var då hos min gifta syster, din mormor, och Jeanie här, din mor, var ett litet barn, klen och mager för sin ålder och tog jemt medikamenter, då redan. Nå, då lefde en fattig herreman af huset Gordon, som hade lika ädelt blod i sina ådror som trots någon i hela riket, ja bättre än kungen sjelf, ty han var bara en tysk småherre; — men se, den unge Gordon var fattig, och hvad skulle rädda honom från att råka i skuld? och hvad skulle hjelpa honom då han måste dö? Så kommo sheriffens folk och hindrade begrafningen, då den da gen var inne. Och alla männen, som vVoro samlade, satte sig till motvärn, och alla unga män i närheten grepo till vapen och skyndade dit, och hvad skulle hindra dem från att spräcka hufvudet på rättsbetjenterna och kasta in dem i en kammare? Men jag har hört berättas, att det var en gräselig syn att se likvagnen fara afivildaste fart och alla de svarta sorgvagnarna efter dem, liksom hade det varit ett bröllopståg — usch då! — man talade om ingen ting annat både länge och väl och detta så mycket mera, som unge Gordon var af engelska kyrkan och borde haft böner lästa vid grafven; men den engelska presten var feghjertad och vågade det icke. Men detva hände ej på natten utan vid klaraste dags. ljus och med våld — det är nu väl — låt mig se — väl fyrtio år sedan dess; ty jag var då en ung flicka och din mamma ett litet barn. Vet mamma, jag är nästan säker, sade Patricia som åter hade borttorkat tårarna, att mennigkor ännu inte veta det. TI alla fall var det bara pappas feljjag tror inte