Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 3

; ligt väder och en temperatur af — 17,59 äte kunde bryta upp för att fortsätta vår fär Vägen togs förbi Kap Hansteen öfver Brandy wiine Bay och det låga, nu till följd !a storm och) blåst nästan snöfria näs, 8or skiljer denna bugt från Extreme Hook, ti! Castrens öar, hvilka nåddes den 12 Maj. En af lapparne var nu alldeles snöblind så att han, jemte ett af tälten, måste qvar lemnas på detta ställe. I hopp om att pi en enda dag kunna framkomma till Parry: ö, qvarlåmnade vi dessutom större delen a återvändspartiets utrustning, den för dera båtfärd nödiga provianten. o. 8. v. För at anordna detta äfvensom för skrifvande a telegrammer och rapporter (hvilka dock enär vi återkommo till Polbem innan farty gens afresa, icke blifvit hemsända), rastad vi den 13:de på Castrns ö. Ett par a lapparne utsändes under tiden på renjagt Någon ren syntes ej till, men väl massor a renspår och lemningar efter ren. Tidigt den 14 Maj fortsatte vi vår vär mot Parry-ön, hvars sydspets endast är 1( min. aflägsen från vår rastplats på Castren; ö. Det mellanliggande hafvet var dock mt betäckt, ej med jemn is, utan med så tät hopade skruf-ismassor, att vi oaktadt ytter ligt ansträngande dagsmarscher måste an vända nära tre dygn för att tillryggalägg: denna obetydliga väg. Först den 16:de mot middagen nådde: Parry-ön, vid hvars stränder isen åter val follkomligt jemn och slät. Vi hade nu er at de få vackra dagar, vi under hela vå slädfärd kunde inregistrera. Den för kom fort i tältet så vigtiga drifveden fanns på stranden i riklig mängd, och ett för omby tes skull välkommet materiel till dess an vändning lemnade en ren, som varskoddes just när vi skulle gå i land vid det för ned läggande at depoten utsedda stället å öns sydöstra sida och som genast jagades och fäldes. Talrika spår och lemningar visade. att till och med dessa i grannskapet a! 81:a graden belägna öar utgöra hemvist för ganska stora växtätande djur, hvilka dock, om endast lättheten att förvärfva sig lif vets nödtorft skulle utgöra det för valet a hemvist bestämmande momentet, borde söka sig till långt sydligare trakter. En mängd björnspår, ofta under långa sträckor föl jande spåren af renarne, gåfvo äfven till känna, att en farlig fiende tillrenen i stort antal under vintern uppehåller sig i dessa trakter. Hufvudfödan för björnen under den del af vintern, då han icke ligger uti ide ), utgöres då sannolikt af skälar, kanske ock i nödfall af mossa och lafvar, till hvilket man bland annat kan sluta deraf, att det antal skälhål, som vi under fortsättninsen af slädfärden kunde upptäcka, var långt mindre än antalet af de björnar, som under lenna tid mötte oss. Sedan en mindre depöt blifvit härstädes 1eålagå och till skydd mot björnar täckt ned stora stenar, återsändes styrman Christenson jemte det i Tromsö förhyrda manskapet. Sjelfva bröto vi upp den 17 Maj, jagande vägen längsmed det mellan Phipps och Martins ö belägna sundet. hvilket för tillfället var betäckt med en jemn och god s, så att vi efter fem timmars gäng nådde sydöstra udden af den förstnämnda bland lessa öar. Här lade vi till för att från en vergshöjd taga öfversigt af isens läge och nöjligen finna något jemnt isfält mellan de skruf-ismassor, som redan från bergsfoten syntes spärra vägen mot norr. Uppkomne på bergshöjden hade vi en vidsträckt utsigt, hvilken visade, att hafvet worr om Sjuöarne var betäckt ef ett virrrarr af tätt mot hvarandra tornade höga isnassor ), ingenstädes afbrutna hvarken af öppet vatten eller af något jemnare isfält, ängs med hvilket en möjlighet skulle föreunnits att med våra tungt lastade slädar ränga fram. Denva syn var för mig så nycket mera öfverraskande, som jag vid venne föregående tillfällen från närbelägna ergstoppar varit i tillfälle att öfverskåda ust samma del af polarbässinen och då fanlit den bilda ett oafbrutet, jemnt istäcke, vilket icke tycktes uppställa nägra alltför tora svårigheter för en slädfärd, om ock nan alltid måste vara beredd på att här ch der möta svårpasserbara ställen. Detamma tyckes äfven såväl Parrys som Sco esbys och vär egen erfarenhet 1868 (vid 819 2) bekräfta. Sädan som polarisen norr m Sjuöarne nu var beskaffad, var det dermot tydligen omöjligt att kunna öfver denamma framtränga ens en enda grad, och tt fortsättande af vär slädfärd i nordlig iktning således alldeles ändamålslöst (Forts.) ) Fångstmännen antaga i allmänhet, att äfven isbjörnen ligger i ide. Dock är detta ingalunda afgjordt. Märkvärdigt är, att man aldrig lyckats fälla en drägtig isbjörnshona. ) I sitt telegram till sjöministern säger löjtnant Palander svår is, hvilket blifvit vid telegraferingen förändradt till svag is — ett telegraffel. som beklagligen gifvit anledning till åtskilliga oriktiga reflexioner, bland annat i det senast utkomna häftet af Petermanns Mittheilungen. o—— j PY I KIKA gr DN SARA JR set DEL