Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 3

till religiöst grubbel benägen man, fortsatt detta oaktadt sin en gång började stråt ocI återkom aldrig mer. Ännu samma afto försökte jag och en af lapparne att följ spåren af Snabb och den kälke han dragi med sig, men alla märken i snön voro reda spårlöst igenyrda, och något verksamt le tande utom spåren medgaf yrvädret icke Lika fruktlösa voro andra försök, som gjor des för hans igenfinnande under loppet a de följande dagarne, försök, som i hög gra försvårades genom det under hela denna tic rådande yrvädret och våra ögons ytters angripna beskaffenhet. Lappen John t. ex var så snöblind, att han måste ledas, och många af oss andra voro nära lika ill: deran, Denna olyckshändelse afbröt min färd vidare, så att jag beklagligtvis nödgades afstå från min förestats att nedlägga er depot längre upp emot Sjuöarne. Det var nemligen omöjligt att lemna dessa trakter innan allt hvad göras kunde för Snabbs återfinnande blifvit gjordt och innan den tid tilländalupit, inom hvilken en möjlighet förefanns för hans återkommande. Innan dess var tiden inne för att såsom öfverens. kommet var sända manskap till mötes vid Verlegenhook. Den 2 Maj ditsändes sex man. Sjelf blef jag med trenne man qvar vid Schoalpoint, hvarest på den öfverenskomna tiden (den 5 Maj) löjtnant Palander inträffade jemte slä darne, hufyudpartiets utrustning m. m. Me dan större delen af manskapet gick till fots längs med iskanten, hade Palander för trans: porten af båtarne och provianten kunnat be gagna en öppning, som under de sista da darnes blåst bildat sig i isfältet, samt der igenom lyckats undvika den skrufis, som så länge uppehöll mitt parti, hvarigenom han på 17 timmar kunde passera Hinloopen Straits mynning. Med löjtnant Palander följde det manskap, jag sändt honom till mötes. Löjtnant v. Krusenstjerna hade der. emot nödgats afstå från sin afsigt att i början medfölja expeditionen, hvarigenom en betydlig minskning uppkom i antalet af de dagar, för hvilka hufvudpartiet kunde föra proviant med sig efter att hafva lemnat Sjuöarne. Slädpartiet var nu sammansatt som följer: 1. Hufvadpartiet, bestående af löjtnant Palander, jag och 9 man (bvaribland jungman Åberg från Gladan). Vi förde med oss en båt, tält, nödig utrustning af kläder, sofattiraljer, skjutgevär, instrumenter, medicin, kokapparater, talg till bränsle, och slutligen proviant för 50 dagar. Utrustningen var lastad på 2:ne slädar, som numera, efter de förändringar löjtnant Palander låtit verkställa, segerrikt bestodo alla de svåra prof, ör hvilka de voro utsatta under den åter. stående delen af färden. 2, Ett parti, som endast skulle medfölja ill Sjuöarne, för att om möjligt till dess inderhålla hufvadpartiet och medföra proviant till den depöåt vi ernade nedlägga derstädes. Detta parti bestod, såsom förut rämndt är, af styrman Christenson, 2:ne rorrmän. och 3:ne 1-ppar, Vår normala tågoch lefnadsordning unler slädfärden var följande: Tvennve timnar innan uppbrottet purrades kocken (en mindre angenäm post, som gick i tur melan manskapet, så att hvar och en blott nnehade den en dag i sender) för att koka saffe. Kokningen skedde, då tillgång derill fanns, med drifved, eljest med talg, och näste i så fall, för besparings skull, oftast inställas inne i tältet, hvilket härvid snart ylldes med ymnig sotrök, som meddelade less invånare en svårutplånlig, jemnsvart mudfärg, till utseendet ej olik folkslagens rån Afrikas brännande öknar. När kaffet var färdigt, tillkännagafs detta med ljudeig röst af kocken, som straxt derpå utdeade detsamma i lika lotter i rymliga bleck nått, hvilka på en gång tjente till kaffecoppar och sopptallrikar. I stället för kaffeoannan sattes nu en stekgryta, innehållande 2 pemmikan för hvar man, på elden. Dessutom utdelades om morgonen 25 ort röd och 10 ort smör. Sedan maten var örtärd, bröto viupp. Efter5 timmars gång, ufbruten af 15 minuters rast hvar 1!2 timma, hölls en timmes middagsrast, hvarvid 25 ort röd, ett mvcke fläsk och 1 kubiktum bränvin utdela. Derpå fortsattes färden unler 5 timmar, hvarpå tältet uppslogs för iatten. Om aftonen utdelades äter pr man tum bränvin, 25 ort bröd och !e pemnikan, som kokades till en kraftig och särleles omtyckt soppa, hvilken helt säkert, m den jemte lämpliga vegetabilier under vintern kunnat användas ett par gånger i veckan, skulle skyddat alla i expeditionen leltagande personer för skörbjugg. Derpå örtärdes aftonkaffe (eller te), kautschuksnadrasserna utbreddes, hvar och en kröp in sin päsk, ett gemensamt grått filttäcke reddes öfver alle man, och några ögonblick lerefter voro alla djupt insomnade. Någon attvakt hölls icke. Den 6 Maj om morgonen bröto vi upp ch hunno, gyonade af en god vind, som illät oss att på slädarna begagna de för letta ändamål medförda slädseglen, 2 svenka mil till södra udden af. Lågön. Fölande dagen inträffade ett rikligt snöfall, wvarjemte vinden tilltog i häftighet, medörande en svår snöyra, sem nödgade oss tt efter några få timmars gång stanna och öka skydd i våra tält. Vind och snöyra ned en köld af ända till — 1959 fortfor de Ada följande dagarne, så att vi måste ligga verksamma i värt tält, hvarest uppehållet iu blef garska oangenämt, dels för det snötoft, som blåsten pinade in genom den tunna omullsdukens väf och fogar, dels för det sanska rikliga snöfall, som inom tältet egde um, då blåsten skakade lös den rimfrost, ;vilken under den stränga kölden ständigt tratte sig på inre sidan af det med meniskor follpackade tältet. Vi voro derföre ätt glada, då vi den 10 Maj under herrEE RE ER R———— — rm Ö—r— Lr ALL vad det var, som jag lofvade berätta för ig. Jo, nu minns jag! — det var något som