Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 3

Jag vill höra talas om Norlaw, skrek Joanna i örat på den gamla. Moster Sally! ropade mrs Huntley och reste sig hastigt upp ur stolen, om ni berättar det, så kommer Melmar att döda mig — ack! tyst, tyst, då, barn! Tror ni att jag kan uthärda ett af er fars vilda utbrott af vrede? — jag, som är så svag? Moster Sally, om ni berättar det, så förlåter jag er aldrig! Den gamla qvinnan betraktade sin systerdotter med sina blinkande, mörka ögon, och munnen drog sig till en min af förakt. Hvarför kan du inte gifva dig till tåls, du oförståndiga minniska? sade moster Sally; tror du kanske att jag har lika litet vett som du? Jo, ser du, barn, angående Norlaw, är det så, att far din och han voro ovänner, Hå; hå! Melmar har många ovänner, ban! Jag minns de der barnen innan du ännu var född, Joanna; två små som redan kunde tulta och gå, och en tredje som låg i vaggan. Ja, Gud nås, jag har väl skäl att minnas den tiden, ty det var då som jag förlorade min hörsel och blef en gammal, skröplig gumma. Jaså: och det var de som buro sin fars kista till grafven? Ärliga, rara gossar! Jag ville gerna göra dem en god tjenst, om jag det kunde. Men jag är viss på, att ni vet något mera om Norlaw, skrek Joanna, och jag skall kalla eren gammal, skröplig gumma. ända tills ni säger mig hvad det är. — Jag vill veta det! och ni skulle nog redan sag! det, om inte mamma hade varit. Hör ni mig, moster? Åh, kors ja! visst hör jag, sade den gamla, som i likhet med de festa, som lida af samma lyte, kunde temligen väl behandla sin döfhet; men jag får lof att tänka efter