Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 3

kedjan, fingo vi den ledsamma wunderrättel sen, att en af det till hans parti hörand manskapet insjuknat, hvarföre han säg sig tvungen att genast ätervända. Äfven en a värt folk kände sig illamående, som det se dermera visade sig, af ett temligen häftig skörbjuggsanfall. Allt tycktes således för ena sig emot 0ss. Det var i början vår afsigt att i alla fal fortsätta med de tvenne partier, som utgåt från Polhem, och ersätta den krossade slä den med den, som var bestämd för löjtnan v. Krusenstjernas parti, men vid närmare undersökning befanns, att äfven denna val bräckt. Det var nu tydligt, att de efte mönster från England med stor omsorg i Kjöbenhavn förfärdigade slädarne icke vorc tillräckligt starka för att bland skruf-is el ler på ojemn mark kunna tåla den stora belastning, som här var af nöden (2 å 3000 skålpund), och i fall färden skulle åter upp: tagas, blef det derföre nödvändigt att med de tillgångar, som vidvinterstationen stodo oss till buds, anskaffa nya eller tillräckligt förstärka de gamla fordonen. För detta ändamål återvände löjtnant Palander genast med en del af manskapet till Polhem, Att alla man skulle för detta ändamål återvända var naturligtvis ej nödigt, hvarföre jag beslöt att använda den tid, som måste anslås till förfärdigande af nya slädar, till nedläggande af en depöt så långt mot Sjuöarne, som var förenligt med möjlighe ten att om åtta dagar låta nödigt manskap möta vid Verlegenhook. Utan tillhbjelp a! en del af det manskap, jag behöfde för denna färd, kunde nemligen hufvudpartiets vid Verlegenhook qvarlemnade utrustning ej fors las vidare. Atföljd af den förutnämnde volontären från Onkel Adam, fyra örlogsmän, en qvän, en norrman och tre lappar, bröt jag den 25 April upp från vär tältplats vid Verlegenhook, tagande vägen öfver Hinloopen Strait mot Schoalpoint. Den minsta båten Louise. togs af fyra man på axlarne; provianten, tältet och annan utrustning lastades på 2:ne kälkar och en rensläde (pulka), för hvilken den enda qvarblifna renen var spänd, hvilker af mig följdes och observerades med ett alldeles särskildt intresse, hufvudsakligast för att få en fullt tillförlitlig, på erfarenhet grundad kännedom om detta djurs användbarhet för färder sådana som dessa. Jag kan tryggt förklara, att den öfverträffat vära förväntningar. Renen drog, oaktadt lapparne förklarade att den ej var en af de bästa, utan svårighet öfver 200 (en god dragren drager 300 EE), var sedig och lätt skött som en gammal arbethäst, spisade med begärlighet den medförda mos gan och lemnade, sedan denna tagit slut. slagtad ett ypperligt kött. Med fyratio så dane dragjur och Parryön till utgångspunkt hade vi helt säkert kunnat hinna ganska långt, äfven under sådana isförhållanden, som detta år voro rådande norr om Nordostlandet. Afståndet från Mosselbay till Verlegenhook var, inberäknadt den omväg vi gjort, nära två svenska mil. Denna väg hade vi tillryggalagt på första dagen, oaktadt en 1000 fot hög bergshöjd passerades. Deremot behöfde jag, till följd af isens ytterst oländiga beskaffenhet, trenne dygn för att komma öfver Hinloopen Strait, som på det ställe, der vi passerade detsamma, är minst tre svenska mil bredt. Väderlekan var i bör jan gynnsam, men redan andra dagen sänkte sig öfver Hinloopens mynning en tät isdimma, som omöjliggjorde utväljandet af en för våra kälkar lämplig väg emellan skrufisfälten. Denna dimma skingrade sig dock snart för en ostlig och sydostlig vind, gom i stället förde med sig längs marken en ström af yrsnö, bestående af fina i solen glittrande isnålar, hvilken inom några minuter fullkomligt och spårlöst fyllde öfver qvartersdjupa hål i snödrifvorna. Öfra delen af himmelen blef visserligen fullkomligt klar, så att ej allenast solen, utan äfven talrika, praktfulla vädersolar och solgärdar, uppkomna genom solsträlarnes brytning mot isnålarne, syntes. Deremot höljdes allt närmast horisonten i ett fullkomligt töcken. Flera mil aflägsna, höga bergstoppar visade sig med så tydliga och skarpa konturer, att de tycktes ligga helt nära, hvaremot nära isen eller marken belägna föremål redan på några tusen stegs afstånd antingen alldeles icke kunde urskiljas eller, då vinden och yrsnön något minskades, framskymtade ur snöslöjan som höga, snöhöljda bergsträckor, skenbart vida längre bort belägna än de flera mil aflägsna verkliga bergen vid Lommeoch Treurenberg bay. Jag uppehäller mig något längre vid dessa omständigheter, emedan de gåfvo anledning till den enda med förlust af men niskolif förenade olyckshändelse, expeditionen har att inregistrera. Då jag den tredje dagen efter värt uppbrott från Verlegenhook antog, att vi måste vara alldeles nära andra stranden, som dock till följd af dess ringa höjd och luftens beskaffenhet icke kunde ses ens från de högt upptornade ismassor, som öfverallt omgåfvo oss, befallde jag vid middagsrasten två af lapparne att lediga (utan någon belastning) framgå ett stycke längre för att se, om vi ej vore så tätt intill land, att drifved kunde erhållas för middagskokningen, De äterkommo snart, den ene med det besked, att han sett land helt nära, den andre med en vedbit från sjelfva stranden. Denne fick nu jemte qvänen Christian befallning att med den ena kälken gå till land efter ved. At missförstådt nit företogo sig dessutom två af sjömännen, utan order af mig, att med den andra kälken äfvenledes för vedhämtning aflägsna sig från tältet, men utan att följa det af mig utsända partiet eller att ens fråga om riktningen. Den ene märkte dock snart, att det bar åt galet håll, och ktervände derför, efter att förgäfves hafva uppmanat den andre, båtsmannen Snabb, till Trenne TARA Om de lt ON ONT AR