Aftonbladet – 2 oktober 1873, sida 3

djuren ginge der på ängen framför mina ögon. Jag är inte ett stadsbarn, okupnig i sädåna ämnen; jag har uppväxt på landet och i all min tid haft att göra med hvad till landthushällnivg hör. Tror ni att jag är rädd för utgången? Nej, nej, ehurn ringa jag har att börja färden med, skall ni få se att jag återkommer rik nog för att göra heder åt Norlaws namn. Modren skakade på hufvudet. Det går lätt att en sommarnatt ihemmet drömma om rikedomar. då man inte är tjugu år och ej känner verlden, sade hon. Jag har sett mången starkare man än du, Hunt ley, återkomma hem utan pengar och utan hopp. Sådana granna planer äro endast flärd och såpbubblor, tänker jag. Kanske blet Huntley modfälld af detta svar; det vissa är att han teg och modrens motstånd bröts efterhand deraf. Hon såg upp från sin sticksöm med en hastig och öm blick. Måhända har jag orätt, sade hon; den ena vinner, den andra förlorar, så är verldens gång, Herren tage mina barn i sitt beskärm! Hvad är jag, att jag skulle mäkta leda eder, tre ynglingar på gränsen att blifva män? Huntley, du är äldst och du är stark. Jag kan ej säga: stanna hemma — jag kan ej se hvad som bjuder dig att fara. Du får följa din egen vilja; jag förbjuder dig inte. Om Huntley tackade modern, så gjorde han det åtminstone i få ord. Artiga och vackra fraser voro en okänd sak inom denna skotska familj; deras känslor lågo mera på djapet, än att de skulle låtit tolka sig i vanliga ord. Fru Martha förde hastigt handen öfver ögonen, årog ett djupt andetag och böll för ett par ögonblick upp att snabbt röra de glänsande stickorna. At