Aftonbladet – 1 oktober 1873, sida 2

nfallen, striden, de ömsesidiga lidandena,!l ll och med förolämpuingarne, för att beräfta den nationella suveränitetens princip, tanför hvilken det blott gifves faror. oeniget och nya olyckor. Varom eniga för att orsa de olyeksbringande planerna och bildom ålunda patrioternas Heliga allians!Republiqu2 francaise vägrar emellertid at! å in på det förbund, som Averir national eslagit. Restaurationens liberalo, säger idningen, hvilka gjorde gemensam sak med eundrarne af den besegrade vid Waterloo jade en ursäkt som republikanerne af 1873 cke hafva. Landtdemokratien har förstät: itt misstag 1848 och 1851. Hon vet att lespoterna låta alltför dyrt betala si:t skänd iga hägn. Den allmänna rösträtten har beagnat sig af den lärdom, händelserna gi!it. Han vet att bourbonerna hota honom. nen han vet också, att bonaparterne skulle ;xploitera och vanhedra bonom. Hvarker Bourboner eller Bonaparte! Journal des Debats offentliggör ett bre? rån Edouard Laboulaye till en af hans valnän i BSeinedepartementet angående den närvarande politiska ställningen, ur hvi ket vi meddula följande: Situationen är all varsam; vi kunna icke dölja det för oss. Vi ha gjort orätt i att öfverlemna landets ide i en enda församlings händer. Denna örsamling anser sig vara suverän, och kan, huru bestäende at hederligt folk, icke motstå maktens lockelser. Hon tillegnar sig ättighet att förfoga öfver Frankrike utas utt tillspörja det. Jag har alltid protesterat not detta anspråk; jag erkänner icke någon annan suverän än franska folket. Det allena ger, enligt min tanke, bestämma hvilken styrelse det skall hafva, Om man fruktar ör ett plebiscit, så finnes ingenting som hindrar att man tillspörjer landet på ett annat sätt. Hvarför läter man det icke t. ex välja en församling, som uteslutande har till sin uppgift att förelägga det en konstitujon? Meu på hvilket sätt, man än mk ja republiken eller monarkien, kan man icke göra det utan Frankrikes uttryckliga bifall... Nationalförsamlingen består, som jag tror, af 736 meålemmar; här finnas 300 repubiikaner, innefattande venstra centern, den moderata venstern och den radikala venstern; här finnas vidare omkring 400 deputerade af högern och högra centern samt ett antal osäkra och tvifvelaktiga medlemmar. Desse 400 medlemmar, legitimister, orleanister och bonapartister äro ense i en sak: de vilja icko repudliken; de ha äfven i sina bänder makten att omstörta henne. Hvad kan hindra dem? Endast en sak: svårigheten att konstituera en monarki. Det gifves 250 deputerade, som icke äro legitimister och son: vi!ja en konstitutionell monarki, utom tjuga. som vilja kejsardömets äterställande. Om greiven af Chambord kunde besluta sig för att mottaga af kammaren en konstitution, skulle jag anse repnbliken vara i stor fara. (Jag talar här — märken det väl — om kammaren, icke om landet; jag tror att landet är republikanskt, under det att församliagens majoritet är monerkisk.) AUt hittills har gretven af Chambord visat sig föga böjd för att blifva en konstitutione! monark på Ludvig Filips eller Leopolds af Belgien sätt. Det tyckes till och med, att han ansett det steg, grefven af Paris tagit, såsom helt enkelt ett erkännande af hans arfsrätt, Detta an gälla om grefven af Paris, men det gäller icke om det orleanistieka partiet, som, ehuru nu utan päågon chef, enligt min öfver tygelso icke är mindre beslutsamt att hålla på de kovstitutionella grundsatserna. Om sälsedes grefven af Chambord, med en uppriktighet, eom förtjenar allt erkännande, icke vill efterskänka något af hvad han kallar sin princip, om han vill påtvinga oss den hvita fanan och återställa förbundet mellau tronen och altaret, så tror jag, att han icke inom församlingen skall fiana 150 röster, som vilja äterkalla honom utan vilkor. Jag vill icke tillfoga grofven af Cham bord den skymfen att antaga, att han vill föra 0s8 ett eller två århundraden tillbzka; jag är öfvertygad om renheten af hans af sigter; men han kan icke hindra, att vi äro revolutionens barn; vi äro vane vid folksuveräniteten; vi vilja förelägga vära konungar vilkor och icke mottaga vilkor af dem. De konstitutionelle monarkisterne äro i denna punkt lika mycket republikaner son: vi, och man kan , med skäl antaga, att om icke grefven af Chambord snart besluter sig för att gifva efter, har han ingen nutsigi att uppstiga på sina förfäders tron. Skall han gifva efter? Det legitimistiska partiet plstär, att han icke skall göra det, och hittills finnes ingenting, som bevisar att det har orätt. För min del fruktar jag, att man utöfvar en pression på grefven af Chambord och i religionens och den moraliska ordningens namn framställer det för honom såsom en pligt att antaga församlingens vilkor. Jag säger, att jag fruktar en sådan lösning, ty hon skulle, enligt mia tanke, icke vara uppriktig. Omedelbart efter framgången skulle vi, likasom år 1829, fi höra detlegitimistiska partiet påstå, att konungen icke kunnat ikläda sig några oåterkalleliga förpligtelser, att man icke kan inskränka suveräniteten m. m. Jag käoner dessa sofismer, som vilseledde den gamle konung Carl X och förde honom till mened. Jag önskar hvarken landet eller grefven af Öhambord att ännu en gå-g upp lefva dessa sorgliga pröfoingar, som skulle föra 038 ti!l ett nytt 1830... Hvad mig be träffar är min väg utstakad; jag skall biifva republiken trogen; iag skall icke låna mia hand till en restauratioa; jag hyser ioke bat mot någon; jag tror, att i andra länder en monarki kan gifva lika mycken frihet som en repubik; men ensligt min öfvertygelse skall den franska demokratien icke länge förlika sig med konungadömet, och jag skulie gerna vilja se iaudet förskonadt från en ny revojation. Vi gå under senom