Aftonbladet – 1 oktober 1873, sida 2

det deputerade har genom den nya valla-: en ökats från 203 till 351. Största tillkningen har skett för Böhmen (91 deputeade i stället för 54) och Nedre Österrike 6 i stället för 18). utan tvifvel derför. att st tyska författningspartiet här tror sig afva sina starkaste positioner, och en 8eer i dessa bäda provinser skall kunna godtöra åtskilliga nederlag i provinser af minre betydenhet. Att i det rent tyska Nedre )sterrike med hufvadstaden Wien (som för in del allena väljer nio representanter) örfattningspartiet skall afgå med segern, nses otifvelaktigt, oaktadt ända till sista iden -i sjelfva Wien herrskat icke ringa nissnöje med förfsttningspartiets ledare på rund af deras doktrinära herrsklystnad och eras genom den stora börskrisen i Juni ch Juli detta år något komprometterade tällniog. Det s. k. tyska nationalpartiet, om under vissa eventualiteter önskar de laviska elementernas afskiljande, för att unna sluta sig närmare till Tyskland, torde lock knappast få in många af sina kandilater i riksrådet. Annorlunda förhäller det ig med konungariket Böhmen, hvilket, likaom vid alla.föregående österrikiska för attningsstrider, äfven i den nuvarande krien intager den vigtigaste platsen och spear den första rollen såväl på grund af sin torlek som sina egendomliga nationella förällanden. De ezechiska tidningarna påstå cke utan skäl, att ministeren Auersperg 1ar koncentrerat hela sin konst vid affat andet af den nya vallagen just i fråga om 3öhmen, der det gälde att försäkra tyskarne mm majariteten, oaktadt de knappt utgöra vå femtedelar af landets befolkning. Från le tysk-böhmiske particheferns Herbst och Tasner (hviika voro ministrar 1868—70) var hela den nu genomförda valreformen itgått, och Herbst är äpnu i denna stund rdförande i författningspartiets stora cenralvalkomite i Wien, från hvilken förhållvingsorder utfärdas till de mindre tyska valkomitgerna i provinserna. I fjor lyckales ministören Auersperg genom en stark vätrycknisg på de större godsegarne i Bön: nen åstadkomma en tysk majoritet på laodt lagen i Prag, hvilket åter bade till följd. utt 82 czechiske deputerade lemnade lanit lagssalen, hvarefter tyskarne sände 54 at sina egna författningstrogne representanter till riksrådet i Wien, med hvilkas tillhjelp man genomdref den nuvarazude vailagen. För närvarande är frågan, huruvida pzecherne skola deltaga i de förestående valen för att om möj!igt i förening med sina slaviske stamförvandter bringa tyskarne i minoriteten och derefter kullkasta hela aen nu införda vallagen. OCzechernes gamle 1edare, Palacky, Rieger, Brauner m. fl. finna detta försök alltför djerft, och de vilja, att czecherne, hellre än att genom att deltaga i valen indirekt erkänna författningsförändringen, skola inskränka sig till att protestera och hänvisa till det kejserliga brefvet af den 12 September 1871 (hvari kejsar Frans Josef lofvade att bekräfta de czechiska fundamentalartiklarne). Emellertid fiones i Böhmen ett icke obetydligt parti, som anser, att man bör deltaga i valen för att icke lemna fältet öppet för de tyske valagitatorerne, men att man bör förbehålla sig full frihet rörande den frågan, huravida de czechiske deputerade skola deltaga i riksrädets förhandlingar. Denna uppfattning försvaras i syn nerhet, af grefve Leo Thun (böhmisk min ster 1848) och den bekante publicisten Helfert. För öfrigt är-till den 2 Noveicber (två dagar före riksrådets öppaande) en stor kongress af alla valreformens moståndare sammankallad till Wien för att ridpliga om den nuvarande ställningen och om möjligt fatta gemensamma beslut. Den hittil!s radikala tidringen Avenir national invehöll för några dagar sedan en ar tikel, hvilken vitnar om den allvarliga fruk tan det republikanska partiet i närvarande ögonblick hyser för en monarkisk restaura tion. Tidviogens hufvudredaktör föreslår nemligen radikalerne en allians med bonapartisterne och ser i detta förbund enade medlet att kunna krossa fusioniaternas planer. Napoleonister och republikaner, sä ger Avenir national, äro bröder, som blandat sitt blod på slagfälten i Frankrikes krig mot Europa och i det hvita skräckvälies blodbad, om hvilka ordet restauration genast erinrar. Radikalerne besvärjas derför att afsluta den nämnda alliansen, emedan de eljest inom tre månader skola träffas af en proskription, likasom det gick för Bonavarti sterne och Jakobinerne år 1815. På denna artikel bar prins Napoleon svarat med ett bref till Avenir national, i hvilket han för klarar sig tala i eget namn, men dock uttrycker den förhoppningen att alia napoleonister skola gilla hans äsigter, Ea allians mellan demokratien och napoleonisterne har varit det mål, gom jag fullföljt genom mitt politiska lifs hela verksambet. Upprätthäl lom vår fana gent emot hotelserna af den hvita fanan, främmazxde för vårt moderna Frankrike och som pretendenten endast kan öfvergifva genom en kompromiss eller ge nom ett offor ät de sluga inom sitt parti. At hvad gagn vore för öfr gt denna kon cession i sista ögonblicket? Bourbonernas välde skulle blott vara en reaktionär, klerikal och folkfiendtiig politikz seger. Revolutionens fana skyddar ensam sedan nära ett sekel Frankrikes genius, ära och smärta; det är den som. bör leda osa mot en verkligt demokratisk framtid. Bland försvararne af folkets suveränitet äro många af olika åsigt med afseende på dess tillämpaing; men att i närvarande ögonblick göra gemensam sak på grundralen af denna suveränitet är nödvändigt och patriotiskt, Vi alla, medborgare af det moderna samhället, böra ge som den allmänna rösträtten söka upprätta den verkliga friheten, grundad på de reformer, som äro viikoret för Frankrikes väl färd. Ja, man mäste glömma oenigh