Aftonbladet – 29 september 1873, sida 3

likheten att kunna seglå söder ut med det ansågs vara utom all fråga; man beslöt derföre att sätta det på land; menatt dettaskulle kunna verkställas föreföll alla tvifvelaktigt. Vinden var gynnsam, och då en öppning i packisen hade upptäckts, lät man fartyget under fulla segel intränga deri. Tydligen var allt gynnsamt för det åsyftade resultatet; men ehuru skeppet var endast några få (eng.) mil från stranden, lyckades det först efter 12 timmars arbete att få det så tätt som möjligt intill stranden. Nästasak,som var att tänka på, var huru man skulle få tak öfver hufvudet i land. Alla balkarne i mellandäcket hade blifvit borttagna, provianten var upplagd på isen, stenkolen och uch allt som var till nytta bortförda. Med de grofva skeppsborden konstruerades husets väggar, och de hopfoades, så att de skulle förhindra drag så mycet som möjligt, och taket gjordes af två segel. I en så primitiv bostad måste vintern tillbringas, kanske i elände. Det skulle ha varit ännu värre stäldt, om man icke fått hjelp af några eskimåer. re sådane upptäckte fartyget. der det låg, och för några lumpna gåfvor åtogo de sig att öfver isen föra den proviant, som blifvit lossad ur fartyget; men de voro äfven till ännu större hjelp. CC stackars sjömännen voro icke synnerligen väl utrustade hvad kläder beträffade; många plagg voro utslitna, och mycket hade de förlorat, när hela besättningen vidtog förberedelserna att lemna fartyget. Eskimåerne hade en mängd skinnplagg, hvilka väl icke luktade mycket behagligt; men derpå fick man ej göra afseende, ty nöden hade ingen lag. Det var en ganska lustig anblick att se allt folket vanka omkring i ludna skinnbyxor, rockar, stöflar och hattar, men åskådarne voro få; alla voro vid godt mod, och man tog saken mindre tungt, än man kunde ha trott. Vintern var väl lång och dyster nog, och ehuru snö föll temligen ymnigt, hade besättningen ingenting deremot, ty den gaf stöd åt deras bräckliga bostads: väggar och gjorde den mycket behagligare. Man hade så väl vidtagit sina arrangementer, att man icke förr än den 27 Januari behöfde begifva sig till fartyget för att anskaffa bränsle. Det var icke svårt att få färskt vatten; man plockade ihop några isstycken, och när de utsattes för elden, fick man snart vattea. Mot slutet af vintern föreslog första styrmannen, mr Chester, att man skulle söka utfundera något sätt att draga sig ur denna svåra belägenhet. Tiden förgick; det skullesmåningom, men säkert taga slut päprovianten, och bränslet, hvaraf man endast haft omkring 6 tons, när man lemnade fartyget, var nära uppbrändt. Man kom på den idn att bygga två båtar. Polaris var ännu användbar till hvad som erfordrades i fråga om virke, och det undersöktes pu för att få reda på, hvarest tjenligt materiel till båtbyggnad kunde fås. Mr Chester kom vid närmare granskning på den tanken, att kajutans tunna brädbeklädnad kunde göra tjenst. Sedan den blifvit lösbruten, uppstod en 2 svårighet. Bröderna voro fulla med spikhål. och huru man skulle göra båtarna, som byggdes, vattentäta var nästa fråga att afgöra. Mr Chester, var. enligt hela besättningens intyg. rätte mannen att övervinna alla svårigheter. Med timmermannens biträde hopfogades bräderna så, att svårigheterna, hvilka till en början föreföllo oöfverstigliga, nästan fullkomligt öfvervunnos. Under de kalla vårmånaderna, när termometern stod 23 grader under noll, ofta midt under en bländande snöyra, försiggick båtbyggnaden. Situationen pröfvade bögligen på krafterna och var egnad attgöra de oförskräcktaste modfällde. Men lifvet berodde på ansträngningen, och det gick ej an att släppa efter. Dag för dag skred arbetet framåt och vid slutet af Juni månad var sällskapet färdigt att afresa och göra ett beslutsamt försök att komma söder ut. När allting var i ordning, visade sig sympomer till skörbjugg. Lyckligtvis befunnos de vara af lindrig art, men alla förklarade enhälligt att om de ej genom eskimåerne fått rikligt förråd af hvalrosslefver, skulle sjukdomen ha antapit oroande dimensioner. Båtarne sattes i sjön, men någon nedslagenhet uppstod, när man fann, att de läkte betydligt. De lastades med den proviant, som återstod. Bössor och ammunition toos om bord, och man bjöd farväl åt Lifeboat over Båtarna seglade utmärkt väl och voro lättrodda. Första dagen uppnåddes Sontag Bay. Efter att ha stannat der en kort stund för att hemta krafter, styrde sällskapet kurs på Hackluyt ön. Der måste expeditionen stanna. En förfä lig orkan blåste, och det snöade oupphörligt i två eller tre dagar; men likasom genom en försynens skickelse mötte de ofantliga svärmar af i Folket behöfde endast taga till bössorna och skjuta 8 till 10 i hvarje skott. Denna tillökning med färsk proviant mottogs med tacksamhet. Stundom voro de bräckliga farkosterns svårt inklämda i isen, och man fruktade, att de skulle förstöras deri. Men ingenting annat var att göra än försöka forcera en passage mot söler, gå hur det vill, och slutligen efter stora ansträngningar uppnåddes Cap Parry, och några mil der nedanför, vid Fitzelarenee Rock, slogs äger. Hvarje afton, när dagsarbetet var slut, Irogos båtarna upp på isen och allt togs ur dem, Det enda varma mål, som bestods, kokades, och len för ändamålet begagnade apparaten var af mycket primitiv beskaffenhet. Hvarje båt förde ned sig en del af Polaris rigg och en kanna lja, och med dessa materialier gjordes upp eld i vottnen på en gammal jernbunke. T6 var det nda, som det var möjligt att koka med en sådan ipparat, men det var utmärkt vederqvickande. Shan är i allmänhet beskrifningen på det lif, lesse män dagligen voro underkastade. De fördara, att de försakelser, de utstodo, ingalunda roro af allvarsam art. Lifvet var hårdt, arbetamt och enformigt, och ehura de stundom hotales af faror, som voro egnade att ingifva den törsta fruktan, drabbades dock äfventyrarne icke f någon olycka af betydenhet. Slutligen uppådde man Cap York den 21 Juni. Båtarne lågo nklämnda i isen, men den största uppståndelse ch oro uppstod. Bär ett fartyg upptäcktes den 3 Juni. Det befanns vara Ravenscraig, ett valfångarefartyg från Dundee. kapten Allan. ÅA detta fartyg blefvo de skeppsbrutna först uppagna, men fingo derefter företaga hemresan på vå andra fartyg, ångfartygen Arctic och Intreid, och ha, såsom ofvan nämndes, nu ankommit ill Scotland: Kyrka och skola. De schweiziska gammalkatolikerna ha hålit en kongress i Olten, på hvilken följande raolutioner antogos: 1) Begagnande af landets pråk vid alla liga förrättningar. tills vidare sed undantag af messan; 2) Förenkling af gudsjensten. 3) Afskaffande af alla stola-afeifter. Adekaltaude af dispenspenningar. 5) Förbud ot Peterspenningen, aflatshandeln, insamlingar ör propagandan 0. s. v. 6) Inskränkning af rödraskapsväsendet, vallfärdsoch aflatsväsenet samt dyrkan af bilder på hedningevis. 7) nskränkning af processioner m. m., afskaffande f processioner till aflägsna orter. 8) Kyrkliga ktenskapshinder, för såvidt dispens från dem an erhållas genom afgifter, skola behandlas rätt ch slätt enligt landets lagar. 9) Undanrödjande f inskräkningarna vid vigseln till blandade äkenskap. 10) Kyrklig vigsel utan invändning för gångna civiläktenskap. 11) Tillåtelse att beagna dopvitnen af andra kristna bekännelser. 2) Sekularisation af kyrkogårdar. 18) Förpligelse för presterne att tillåta kyrklig procession TR AA TT TR An RA nn nn a Kan väl vara, kan väl vara, kära barn; ag gissar likväl att han just är såsom anra menniskor wirio after eona fördelar men