Aftonbladet – 29 september 1873, sida 3

ker summa lades åsido för barnen, Mån gen gång lugnade han gig sjelf med den föreställningen, att åå han en gång kal lades hädan skulle lilla Johnnie och Charlie, Colin och Isabella ändå ha syster Ketty qvar, hon som redan så länge varit såsom en förmyndare för dem, Jag är färdig när som helst, pappa, sade den unga flickan, men mrs Living: stone lär inte vara böjd för att emotiaga främlingars deltagande; det vill hon endast ha af sina närmaste. Hon kan väl på sätt cch vis hysa tacksamhet derför, men i sitt hjerta känner hon det ändå som ett obehörigt intrång. Hon har sina egezheter, sade doktorn, men en främling kan du inte med skäl anse dig vara; det är inte något ringa nöje för mig, mitt barn, att veta dig vara lika välkommen hos mina församlingsbor, som jag sjelf är det. Ketty svarade intet härpå; denna unga flicka egde den beundransvärda egenskapen att veta, icke blott hvad hon borde svara, utan äfven när hon borde tiga. Hon knöt eåledes lugnt sina hattband, tog faderns arm och vandrade med honom ned för höj den ech vägen framåt Norlaw. Jag är verkligt bekymrad för den familjen, började åter doktor Logan; ja, jag får medgifva, att jag knapptvet, hvilka mätt och steg som böra vidtagas. Ett sådart förhållande kan inte fördragas i ett kristet land. Att neka de döda en anständig begrafning! Det är sannerligen förskräckligt och jag ser intet annat råd, kära barn, än att jag i all tysthet får fara till Melmar och försöka, om man inte kan komma någonstädes med honom. Jag tyeker inte alls-om mr Huntley, pappa, sade Ketty mycket bestämdt.