Aftonbladet – 29 september 1873, sida 3

Strödda underriittelser. Forskningsresor. Den amerikanska nordpolsexpeditionen har, såsom läsaren torde minnas, haft märkvär diga öden att upplefva. Sedan expeditionens chef, kapten Hall, aflidit den 8 Nov. 1871, måste man afstå från att fortsätta forskningsresan, och den 12 Aug. 1872 anträddes hemfärden från öfvervintringsbamnen vid 819 327 noräl. bredd; den 15isamma månad frös fartyget Polaris fast i isen och fördes af denna göder ut till Northumberland ön, der det öfverfölls af en storm den 15 Okt. Under det man var sysselsatt med att lossa en del af provianten m. m., blef vid nattens inbrott besättningen skingrad; 11 hvita, 4 eskimåer och 5 eskimåbarn drefvos på ett isstycke från land och från fartyget; 62 månader tillbragte de på detta isstycke till dess de efter en resa af mer än 24 breddgrader och misst 1560 nautiska mil den 30 April i år anträffades och upptogos afångfartyget Tigress samt blefvo förda till S:t John, dit alla de 20 skeppsbrutna anlände välbehållna och vid god helsa. Om dessas äfventyr ha utförliga berättelser varit meddelade. Om den del af besättningen, som stannade qvar vid fartyget, har man deremot ingenting försport förr än i dessa dagar, då man genom ett telegram från Scot land erfarit, att expeditionens nautiske chef, kapten Buddisgton, dr Emil Besgels samt 9 andra personer lyckligt och väl samt vid god helsa ankommo till Petuhead den 18 dennes. Om desses äfventyr och vedervärdigheter berättas följande i ett telegram från Dundee den 19 dennes till Times: Före den 15 sistl. Oktober hade fartyget varit betydligt läck, och slutligen blef dess tillstånd sådant. att det ansågs rådligt att öfvergifva det. Nyssnämnda dag beslöt man attlemna NR pen som då befann sig på 79:de breddgraden, För detta ändamål begaf sig en del af besättningen ut på isen, under det att andra stannade ombord; man ämnade nemligen föra i land allt hvad som kunde vara till nytta i händelse af en långvarig vistelse i polarnejderna. Under det attlossningsarbetet pågick uppstod mellan kl. 10 och 12 en häftig storm, det snöade starkt, och vinden var icke allenast våldsam utan äfven mycket ombytlig. Arbetet fortsattes likväl med oförminskad ifver; alla båtarna voro utsatta på isen. och en stor qvantitet proviant hade lossats, Plötsligt gåfvo de förtöjningståg, med hvilka fartyget var fastgjordt vid isen, med sig, det ena af dem brast af, och det andra drog ankaret. som var inhakadt i isen, från dess plats. Det var nu omkring midnatt. När ankaret rycktes bort, drogs ett stort stycke af isflaket ur sin ställning. På detsamma befunno sig tre man, och då Polaris dref förbi dem, ropade de i sin ångest: Hvad skola vi taga oss till? Kaptenen svarade, att han ingenting kunde göra för dem, att de hade båtar och proviant, och att de måste hjelpa sig så godt de kunde. Några minuter derefter såg man från fartyget, att båtar sattes i sjön och bemannades med de tre männen, hvilka begåfvo sig till det ställe, der deras kamrater befunno sig. Snart förlorades allt ur sigte, och halfra besättningen var qvarlemnad för att lefva eller dö i dessa snööknar. oe dref bort och uppnådde slutligen Lifeboat Cove. — Utsigten att få stanna i fartyget var ingalunda ppmuntrande. Det var svårt läck, att sannoRENAR SEAT RESER