Aftonbladet – 29 september 1873, sida 3

Kan väl vara, kan väl vara, kära barn; jag gissar likväl att han just är såsom andra menniskor, girig efter egna fördelar, men utan särdeles skadebegär mot någon gärskild, såvida denne ej står i vägen för honom, Ack, den arma syråfulla menskligheten! suckade presten; eådana äro de flesta af oss, Ketty, ehuru vi sällan mäkta inse det, Likväl kan det icke förnekas att Melmar varit högligen hätsk emot Norlaw, hvilken i sanning inte var någons fierde, mera än sin egen. Och sina söners, inföll dottern hastigt. Stackars gossar! Jag undrar hvad de ämna taga sig till? Ena af de egenheter, som Ketty Logan i egenskap af äldsta syater icke undgått, yppade sig i detta, hennes yttrande; hon fann det vara en helt naturlig sak att tala om Patrick och Huntley Livingstone, af hvilka den ena var af henneg ålder och den andra betydligt äldre än hon, såsom gossarne och att hysa ett moderligt intresse för dem; också doktor Logan, den förträfflige mannen, såg ingenting deri, som var att skratta åt. Han svarade a anit allvarsamt, upprepande hennes ord: Ja, stackars gossar! Vi äro likväl så kortsynta mitt barn; ingen kan veta — kanske blir det vida bättre för dem då de nu äro lemnade på egen hand, än när de berodde af fadern. Men hur gkola vi nu begluta angående Melmar? Jag tänker det blir bäst att jag far ditöfver i dag. Dröj tills vi först fått träffa mrs Livingstone, pappa, sade den försigtiga Ketty. Men ge den mannen der borta på vägen — hvem ban det vara? Hur brådtom han har, jag tycker mig ha sett honom förut. (Forts.)