Aftonbladet – 27 september 1873, sida 3

dem hon hört omtalas, men Marget hade ingen ro och gick af och an. med brännande rodnad på kinderna, kastande oroliga, forskande blickar efter husets söner, ifrig att tolka deras miner och förvissa sig om hvad de hade i tankarna... Dagen var qvalmigt het och de tunga melnen hotade med ett åskväder; och att baskrifva den tyngd och bedröfvelss, som hvilade öfver detta stängda och glädjetomma hem, liter sig svårligen göra. Då Marget, senare på eftermiddagen, flsra timmar sedan ofvarnämnda uppträden simat, begaf sig ned i mjölkkammaren, kom Huutiey homlighetsfullt på en bakväg henne till mötes. Hvad han sade var nog, för att Margets resliga gestalt blef ännu högre och mera rak, för att ansigtet fick ett ännu beslutsammare uttryck. Hon satte i ögonblicket ned stätvan som hon hållit i handen, skakade ned sin nya, svarta klädning öfver nnderkjolen och kastade en schal: öfver hufvadet. I detta ögonblick — lita på mig! sade hor, och innan Huntley på en omväg hade honoit fram till landsvägen, var hon redan ett godt stycke på vägen till Kirkbride. Huntley tryckte ned mössan öfver ögonen, kastade omkring sig en vanlig grå plaid, sådan som färherdår begagna, och sålunda förklädd, begaf han sig åt motsatt häll. Innan han hunnit sin bestämmeseort hade ovädret brutit löst och regnet strömmade ned i floden. Yngliagen stannade likväl icke för att söka ett skydd, ja, knappt för att hemta andan, utan gick raskt vidare, tills hav kom fram till några. spridda stngor, just då männen återvände hem efter slutadt dagsarbete. Huntley vinkade åt en af dem att följa honom ned i en däld bortom stugan; mannen var en af Norlaws unsorhafvande och det voro de nästan alle