Aftonbladet – 27 september 1873, sida 3

-I gives der 246 jöråbrig og 85 scorskilt skylda I satte (taxerade) akovstykker, tilsammen re5 I presenterende kenholdsvis 707 og 127 skylddaler, der efter de i ärege 1866—1870 be jtalta priser skulde have en verdi åf omI trent 600,000 spd., men -com for nerverende , maa ansettes adskilligt höjere. Antagelig tl er verdien af de nor undersåtter i SveI rige tilhörende ejendomme betydeligt större end nevnte sum, uden at vi dog ereistand til at angive noget bestemt belöb. Af den hele af udlendinger ejede skyldverdi falder ikke mindre end 218 skylddaler på Brunlaugnes og Hedruns herreder i Laurvigs fogderi, af hvilke störste delen om ikke det hele ejes af en enkelt i Danmark bosat privatmand. Overhovedet er kun en ubetydelig del af grundvardien på fremmedes hender, selv om mantager i betragtning de i udlenöingers besiddelse verende berg: I verker og gruber. Att fiskerinäringen i Norge har en utan lall jemförelse större betydelse i Norge, än i Sverige, är väl bekant. Detär derför ock lförklarligt att det förra landet redan eger en fiskeristatistik, hvarafinu föreligga Be retninger om Norges fiskerier i året 1871 IMed den på senare uder ökade offentliga omvårdnaden om denna näring i våra inre joch yttre vatten samt hennes deraf främjade lyftning har emellertid den önskan helt naturligt uppstätt, att se vår officiela stati. stik utsträckt äfven till detta område. Ds: svenska fewårsberättsiserna från konBuUngens samtlige befallvingshafvande motsvaras i Norges statistik af Beretninger om amternes ockonumi tilstand, som vu blifvit tillgängliga för örer 1866—1870. Huruvida ett rikssommandrag ab sexa berittelser, så. dant som det svenska sb nomiska mötet i Stockhom 1866 uttåladeen önskan, är att förvänta, kärva vi ej, men kunna ej undertrycka vår förbovpning, att detta mätte vara händslaen, — Etter berättelserna för de två nordligaste amtan må här meddelas några uppgifter, som kusna lända till belysnicy at ett par omtvistade mellanriks-angelägenheter. Man torde erinra sig den täflan mellan ortsintressen, som å sistlidne riksdag var nära avt omintetgöra den föreslagna vinterväcsanläggvingen mellan Norrtottens sydligaresLappmarker soch norska kusten vid Saltebfforden, i det att man på vissa håll befarade, att planen till ep sydligare förbindelse mellan Vesterbotien och Mo vid Ranenfjorden, hvilken helt säkert likaledes bör och skall komma till utförande, härigenem skulle komma att undånskjutas. Hade det varit fråga om det slutliga valet af riktniogen för en ordentlig landsvägs-förbirdelse, skulle denna täflan ba varit wera berättigad. Pö det sättet uppstäld, är frägan äfven i Norge ortvistad, säsom vi iobhemta af berättelsen från Noräländs anmtmav, Spörgsmålet — säger han — om disse vejanleg (från Saltdalen eller från Ravet till Sverige) har for Nordland höj betydving, og dets afgjörelse imödeses derfor med almindelig interesse. Det vii imidlertid kunne vides, at dets lösuving ikke over det Hele emt antefsles på en og samme wåde. Ranenp-liniev interesserer selvfölgelig mest den sydlige halvdel af amtet, og -linien over Saltda!en den nordlige. Men veri sometemme dog alle, at på hvilken af linierns awtet ekd tår sin forbindelse med Sverige, vil herved ex kilde til fremgang for disiriktet idetbele viere vunder. I berättelsen pävisas vidare, huru de ringare svärigheterna på den sydligare linien redan tillätit samfärdseln der att vinna en ej ringa utveckling, msdan den ligare linien i följd al så välte skatfonhet, som,de linga afstånden mellan bebodda platser varit ytterst svår, hvarefter tillägges följande, som utgör ett godt stöd för riktigheten af det ä senaste riksdag fattade beslutet om en vinterväg: Ved den nu besluttede opförelse af en fjeldstue i omtrent 1 mils afstand fra grentex og ved den ligeledes besluttede oparbrjdelse af vejen giennem Junkerdalsureu vil vinterwafiken fra Saltdalen til Sverig blive mnlig. of at den efterhånden alene med disse udbedringer vil udviklo sig, derom pares ikke tvivl. Doesa ätgärder, sow i berättelsen omtalas såsom beslutas, ha sedermera blifvit ut förda, När de motsvarande åtgärderna Bl svenska sidan hinwa verkställas, lär map ännu mindre kunna botvifla den utvecklivg at samfärdseln, hvarom amtmannens berät telse talar. Om de svenska lapparnes sommarvandringar till Norge förmäler amtmanren i Tromsö amt, ait de fortfarande medföra en ikke uveseutlig byrde for det her stedfindende jordbrug. Antalet svenska renar från Karesnando och Jukkasjärvi, som hos vederbörande svenske länsmän avmältg till flyttning, utgiorde åren 1870 och 1871 resp. 53,770 och 56 230, hvilka siffror dock, i en: lighet med 1866 kre komit6a äsigt om de för detta är uppgilnar beloppet af 39,905, kanske torde böra ökas med 50 proc. Men äfven om så ej skulle vara, visa dessa siffror, i hvilken betydlig grad antalet af det) till Norge flyttande svenske renar, euligt de svenske lapparnes egna uppgifter, växt under sista femliret — från omkring 400001. till mellan 50 och 60,000. Lägger man till sist nämnda siffra o. 6000 norska renar, så blir hela antalet af i Tromsö amt sommarfödda renar öfver 60,000. Då samtidigt den jordbrukande pefolkningen i samtet och intresset för jordbruket växa, är naturligtvis bördan ej mindre än tillförene, och vid sådant förhällande — beter det vidare iberättelsen — är det att beklaga, att de 1866 föreslagna lagstadganden ej ännu blifvit utfärdade. Emellertid här man vidtagit den åtgärden att föroråna tillsynsmän på flere ställen, för att förebygga stridigheter mellan de bofaste och Japparne. I sammarhang härfned begagna vi tillfället att nämna de invändningar, som sports från fiosk sida, mot norske författares af 0s8 återgifna meddelanden. om följderna af den bekanta, ryska gränsspärrningen är 1852. I dessa invändningar, som varit synliga i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) förnekas, att gränsspärrniogen kunnat föranleda den förlust af o. 15,000 rendjur, som åren 1855— 1865 skola hafva försvunnit från de norska gränsföraamlingarna Neesseby och Sydvaranger, ja sjelfva uppziftens riktighet betviflas, emedan de äldre uppskattningarna af renantalet icke äro att rätta sig efter. Vidare bestrider den finske förf., att de finska myndigheterna visat nägon obarmhertig stränghet, när norska renhjordar förirrat sig in på finskt omräde, och att betydande eller talrika beslag egt rum. Ytterligare förklarar han, att gränsspärrvingen varit för renskötselno i Finland (i Enare och Utsjoki) längt ifrån skadlig, tvärt, om fördelaktig, samt att deremor före 1852 de norska lapparnes vandringar på finskt område på blott tio är, enligt en år 1844 företagen officiel undersökning, töroreakat förluster af bortåt 212 mill. robel, hvilket ganska Vvackra resultat var bekant icke allenast i S:t Petersburg, utan äfven i Stockholm och Kristiania, Vi tillåta oss intet omdöme om den finske författarens mening. I amtmannens för Finmarkens amt berättelse finna vi emellertid den äsigten uttalad, att då amtets hela ti VV.