Aftonbladet – 27 september 1873, sida 3

Sveriges läkarehistoria ifrån konung Gustaf den I:s till närvarande tid. Ny följd, enligt uppdrag af svenska läkaresällskapet redigerad och utgifven af. Hilarion Wistrand, A. J. Bruzelius och Carl Edling. Tredje häftet. Hellman-Löwegren. (Sthlm 1873.) Redan vid ett par tillfällen ha vi utförligt uttalat oss om detta förtjenstfulla verk och kunna derför nu inskränka oss till att päpeka innehållet i det nyligen utgifna tredje häftet. Bland här intagna lefvande personer, hvilkas bana kan vara intressant att känna äfven för den stora allmänheten, nämna vii främsta rummet generaldirektören Magnus Huss, för hvars lefnadsomständigheter och verksamhet ganska fullständigt redogöres; dock skulle det kunnat tilläggas, att han ä den förste, som i vårt land meddelat klinisk undervisning åt studerande, en reform iunslervisningsmetoden, hvars värde avårligen kan öfverskattas. Vidare torde mängen, äfven utanför fackmännens krets, med nöje inbemta hvad detta biografiska arbete har att förmäla om föreståndaren för veterinäriastitutet professor Fredrik Lundberg samt professorn vid Carolinska institutet Axel Key, Nordiskt medicinskt arkivs nitiske och framsängsrike ledare, andra notabiliteter att förtiga. Ibland de hädangägne kunna framhållas: Israel Hvasser, hvars rika begälning, lifliga temperament och arbetsifver visserligen äro allmänt kända, men här belysas i åtskilliga lifliga drag; J. O. Lagberg, den ryktbare Intendenten vid Söderköpings vattenkuranstalt; regementsläkaren J. H. Lembke, som efter studier i Greifswald erhöll koustitutorial (år 1809) att förestå regementsläkaretjonsten vid Drottningens lifregemente i Stralsund samt åtföljde regemoniet till WesterSotten, der han bivistade bataljerna vid Säfvar och Ratan. Vid samma regemente öfvervar ban fälttåget i Tysklaud 1813 och 1814, särskildt slagex vid Grosabeeren, Dennewitz och Leipzig. Sedermera ingick han som regementslikare i preussisk tjenst och qvarstannade der under en följd af är, till dess han.1845 ötfverflyttade till fäderneslandet samt bosatte sig i Kalmar och sedermera i Carlskrona, der han afled 1254. Som minnesvärda personligheter visa sig ytterligare stadsläkaren i Malmö dr Gustaf Landberg, hvars lustiga ivfallförvaras i mer än ett anekdotlexikon (framför allt hans på bitt i en naturhisterisk tentamen, då professorn begärde att få veta, hvilka muskler företrädesvis begagvas vid klättring i träd, men erhöll sf Landberg ett andvikande svar, på det uppgifaa skäl att ban för sin delat drig klättrade i träd). Om hans välgörenhet vitna derjemte många drag, dem han ijolt var angelägen att förd3lja, så känner man t. ex., att han 1850, då koleran i Malmö rjort många faderlösa i de fattigas boningar, tog tvenne sådana stå i sin egen boning och vårdade dem tills samhället knowde mot dem fullgöra sina skyldigheter. Vid samma tillfälle efterskänkte han till förmån för de fattiga hela det honom såsom kolsraläkare af staden anslagna arvode. Liknande prof på ett ädelt och menniskovänligt minnslag meddelas ock om stadsläkaren I Skara Th. F. Tundberger, hvilken på grund af tör: iorad synförmäga erhöll afsked 1866, men ifven sedermera utöfvade gra!is — praktik hos de fattige, dervid stundom till på köpet bealande läkemedlen. X Vi afslnta här vår anmälan af det nya rättet, för ro skull tilläggande den notizen, utt den förste mosaiske trosbekännare, som ! slifvit legitimerad läkare 1 Sverige (1833), Ar den ännu lefvande doktor Levertin. ; Med förevarande häfte är verkets första lel afslutad. Särskildt förtjena päpekan del! om stor omsorg och pfpaaslighet vitnande kompletterande notiserna ä omslaget.