Aftonbladet – 26 september 1873, sida 3

Stilla, stilla, det är en af sheriffens folk; tala fogligt och vackert med honom, så tar hån nog reson, sade en närvarande för paktaro och lade varnande handen på Hunt leys arm. Rättetjenaren vek icke ät sidav, men han släppte vagnsdörren, icke till följd al den uttalade hotelsen, men vid åsynen af den bittra sorg, som brann i ynglingens ögon, Mia unge vän, det är ett föga nöjsamt ärende som jag har att utföra, sade han och rösten hade blifvit till en viss grad aktningsfull, men jag nödgas göra min pligt. Att slå mig till marken är inte någon lätt sak, men att våldföra lagen är ett ännu svårare tilltag. För ynglingen till sidan några af-er, som äro hans vänner och ha förstånd att inse hvad som bör ske; det bjelper ändå inte det ringaste att göra motstånd. Begrafningen för inte ega rum i dag. Låt mig vara! Tillbaka med eder! Tala till mig, sade Huntley, i det han slet sig lös ifrån den varnande vännen och vände mot fredsstöraren sitt ansigte, der den bittraste blygsel och beåröfvelse hade intagit vredens plats; stigen till sidan allesammans — hvad rättighet har ni att hindra oss från att begrafva vår döde fader? Jag är hans äldste son, stig fram och säg mig det. Jag är verkligt ledsen, unge herre, men det stär inte att, hjelpa, sade rättstjenaren. Jag har fått order att taga i fänga ligt förvar Patrick Livingstones af Norlaw döda kropp. Det kah synas grymt, men jag är tvungen att göra min skyldighet. Jag är Alexander Elliot, rättsbetjenti Melrose; jag önskar inte göra mera förtfång, än hvad nödigt är. Följen mitt råd; bären äter in kistan i huset och bjuden hit grans narna en annan dag, Skaffa, innan den da