Aftonbladet – 26 september 1873, sida 3

— Molinska fentänen har i går och I lay hlifvit tagen i betraktande af en stor ängd mesniskor, som heft tillfälle glädja 2 åt att detta ädla konstverk, som ut rjorde vår senaste stora slöjdoch kvpstutställpings skönaste perla, nu, Ätergifvet t varaktigt material, blifvit en ständig prydnad för vår kufvadstad och en den vackraste minnesvård öfver den nämnda ar betets och konstens högtid. Dårätt många icke torde erinra sig be tydelsen af de figurer, som emycka konstverket, anse vi oss böra här aftrycksa den beskrifning ä detsamma, som vi meddelade i värt, hlad kort efter utställningens öppnande, 1866. Vi yttrade då: Grundtanken i det hela är särdeles Jycklig och sionrik; kompositionen är nationel, med stoff bemtådt frin vår fornnordiska mytbverld; utförandet ger den ädlaste harmoni ät det hela och företer en stor rikedom af plastiska sköpbeter i detaljerna, Konstnären bar redan från början tänkt sig fontänen anbragt å den plats, der den fordna Näckströmmen hade sitt lopp och invid hvilken Mälaren blandar sina sötvattensflöden med Saltsjöns. Hela kompositionen häntyder på denna lokalitet. Den är fördelad i sex särskilda nischer, anbragta å piedestalen till sjelfva den snäckformiga fontänen, I en af desan nischer, hvilka äfven ha snäck form, ser man Åegir, hafvets väldige och fruktansvärda Gud, ev kraftinll gubbgestalt med vild och hotfall uppsyn och med ett skägg, som böljar ned. till medjan. Han gitter på ev snäcka, håller i venetra handen en spira af narhvalens tand, stry ker med den högra sitt skägg och stödjer sia venstra fot på en delfin, I motsatta nischen på andra sidan ser man Näcken, icke i gubbgestatt, säsom han stundom framträder i våra folkvisor, utan som en skön yngling, hvilket utan tvifvel har sitt fulla berättigande icke blott genom den karakteristiska motsatsen till Aegir, utan äfven derför att devna flodernas och insjöarnes gudomlighet är närmast beslägtad med alferna. Med ett mildt, melankoliskt uttryck i sitt ansigte sitter han, spelande på sin harpa. I de mellanliggande grupperna fram: ställes i särskilda grupper bafsendens familj. .I nischen till höger om Aegir ser man hans gemål Ran, beslöjad, för att dermed sinnebildligt antyda hennes falska, lurande väsen. Bredvid henne äro två af de nio döttrarnse: Kolga, den stormväckande, som lutar sig fram och blåser i en snäcka, och Hrönn, den sjönpprörande, som sitter och med sin hand liksom på lek bringar vattaet i svallning. Nästföljande grupp till höger företer tre andra döttrar: Hö minglefa, den himmelglänsande, som behsgfullt bvilar sig, smyckad med diadem och kedjeprydnader, Un eller Udr, den svallande, som stör Upprätt med böljande här; och Dåfa, den dykande, som kastar sig framstupa. Gruppen närmast till venster om Aegir är måhända den allra skönaste och utgöres af Biodugkadda, den purpurhårade, som står upprätt, smyckad med en krans på sitt rika här, som faller fotsidt ned, Bylgia, den böljande, som ligger och speglar sig i den lugna hafsytan, och Båra, den krossande, hafssvallet, gom liksom dyker upp ur skummet. I följande nisch till venster, närmast till Näcken, ser man Håefring, den svällande, en sittande yppig qvinnogestalt. som på sitt sköte häller ett litet barn, hvilket smeker henne och är omgifven af tvenne något större, hvilka synas lyssna till Näckens spel, gamt en svan, som, dragen af spelets makt, simmar fram till Näckons fötter.