Aftonbladet – 23 september 1873, sida 3

naturliga träfärger, formlig trämosaik, och rena renaissanceformer. Deremot kan jag ej dela förtjusningen öfver Rampendahls (Hamburg) af präktiga hela tjurhorn och hjorthorn sammansatta stolar; tjurhornen voro för glatta och egnade sig ej rätt för ändamålet, och hjorthornen voro som enkom gjorda för att sönderrifva rockar och klädningar — för öfrigt arbetet i ära! Bättre använda samme utställare hjorthorn såsom ljuskronor. König i Köln uppträdde med en vacker skänk med karyatider, rikt arbete i päronträ. Lika väl som karyatiderna voro placerade på skänken, lika olyckligt hade Neuhausen i Berlin såsom ben till en praktfull biljard anbringat sex eller åtta sittande englar — icke mörkrets — som enkom tycktes vara ditsatta för att sparkas af spelarens fötter. Icke de enda englar spelaren trampar under sin fot! Stuttgarts möbeloch parketfabrik har exponerat ett vackert, lågt skåp i venetiansk renaissance. Inläggningarne i pilasterfyllningarne äro af elfenben. Dresden utställer en rik skörd af möbler; de ha fått sin plats i Rotundan; Leo Meyer bringar en skänk med fristående helfigurer, renaissance ; mera ett konstverk än ett handtverksarbete — nästan för mycket ren konst för att vara praktiskt användbart. Friedrichs har utställt en annan dito, om hvilken alldeles samma anmärkning gäller, och öfver dem alla strålar Tirpe med en skänk, som intager en hel vägg och utmärker sig genom hög och ädel rikedom. förenad med enkelhet i linierna. Vidare får man här (tyvärr utan närmare angifvande af mästarens namn) se hedersgåfvorna vid ko nungens och drottningens af Sachsen guld bröllop den 10 Nov. 1872, bönepall, stol. bord m. m. — Från Degelbach i Nirnberg sägs en skänk af strängt arkitektonisk håll ning, och af Deporst i Weimar ett skrin. ntskuret i ebenbolz och inlagdt med flera hårda stenarter, ornamenterna i Giovanni da, Udines från Rafaels loggier välbekanta Btil. Pallenberg i Köln utställer förträffliga, rika spegelramar i venetiansk stil, ehuru mähända något öfverdrifna i orneringens mångfald. En specialitet i träskärning bildar Meyers Chrisiliche Kunstanstalt i Miiochen, derifrår särdeles rika arbeten för kyrkligt bruk utgå. Jag vet, att man högt prisar dessa arbeten och jag vill visst icke förneka, att en del rätt vackra konstverk, specielt målade kruci fixer och helgonbilder, utgå härifrån; mer skall jag med ett ord uttala mitt omdöme om hela denna anstalts verksamhet, så skulle jag vilja säga om den, som vi snart få anledning att säga om åtskilliga tyska förete elser inom konstindustrien: det är för myc ket konst för att vara industri och för mycket industri för att vara konst. Vi se, att Tyskland någorlunda kan ut härda jemförelsen med Österrike i fråga om möbelindustri — på alla andra punkter är det deremot underlägset. Låtom oss t. ex gå till metallarbetet och denna gång under ett betrakta såväl bronser som silfver-, guldoch juvelarbeten. Hvilken horribel brist på smak möter oss ej i de allra flesta fall på detta gebiet, i Wezatzel Jannitzers och Pehr Vischers land! Vi skola först nämna undantagen. Dertill höra Lenzska firmans i Niärnberg förträffliga bronsfigurer, en och annan lampa från Carl Rakenins i Berlin t. ex. den bronslampa, der tvenne karyatider uppbära skålen, uppstigande från en vac kert formad fot. Sanningen fordrar dock det erkännande, att smaklösa vaslampor och andra saker af mera än tvifvelaktigt värde gå hand i hand med den nyssnämnda hos denna utställare, så att fabriken ej tycks stå under ett säkert urskiljande ögas led ning. Vidare räkna vi till undantagen vackra små bord i försilfrad brons från Zimmermann i Hanau, Sy Wagners (Berlin): sta den Hamburgs till general von Werder skänkta Ehrenschild, under det jag obetingadt förklarar, att samma firmas fritt statuariskt ciselerade Abend von Rezonville, silfverstatyetter af kejsar Wilhelm, Bismarck. Roon och Moltke med basreliefs kring foten, allt i silfver, trots sitt stora rykte hemfal ler under den kategori jag redan ett par gånger framhållit: för mycket konst iindu strien, för mycket industri i konsten, Här är nästan ingenting af en Benvenutos hand i detta verk, och ännu mindre af hans ande. Till undantagen kan jag vidare räkna G. Görschs och A. Schneiders (Berlin) praktrustningar, Delihus i Strassburg sjuarmade ljusstake och andra kyrkliga saker, inlagda med juveler, Fr. Becker, Gsehwind komp. Pforzheim och ett par andra juvelerare visa ren stil i sina arbeten, Mayer Plener i Stuttgart, Vollgold Sohn (Berlin) visa vackra renaissancearbeten; och inom några lera firmor kunde måhända ett och annat tillfälligtvis vällyckadt arbete anmärkas; inom bronser prestera Spinn Sohn vackra kandelabrar. Detta var ju visserligen en hel del unlantag, men när man betänker att de utgöra undantag i en industri, som omfattar allt hvad metall och juveler heter hos ett folk på 40 millioner, sä är det temligen illa stäldt med detta folks konstindustriela metallarbeten, Det är denna industri, som i sina sämsta uppenbarelser äåterverkar på våra svenska guldsmeder; det är från dessa naturalistiska borduppsatser, från den för vridna ljusstaksoch kandelaberformen, från dessa ömkeliga lampformer etc. vi få allt vårt! Vi känna denna tyska dussinindustri sanska väl i vårt land! Skulle det ej varz skäl för våra hederliga guldoch silfverarbetare att hellre träda i förbindelse med de stilfulla, rena och formfulländade österrikiska, med de enkla och nobla danska for nerna, eller i alla fall med de bästa tyska abriker, i stället för att öfversvämma vår lyckliga allmänhet med det sämsta, den tyska marknaden har att bjuda på, Vi skola samla en liten chambre of horrors. Säväl Piorzheimer som Hanau-arbetena lida M en sorglig naturalistisk brist på formsänela, som vid juvelerarearbetets fina maserial dubbelt saknas. Bruckman i Heiloronn skänker oss ekar medå guldblad till vorduppsatser, och på dessa guldblad hvila skålar! Dominik Kott är icke ett hår bättre, ) ch vill man se vansinnet satt i system, så ,ehöfver man endast betrakta Koch Bergelds (Bremen) af rankor burna skålar. De ör öfrigt vackert arbetade jerngjuteriarbeena från Wasseralfingen äro så innerligen: attiga, den Stolberg Wernigerodiska jernyttans i Isenburg tekniskt förträffliga areten äro öfverallt der de hvila på modern ippfinning mycket medehvåttiga, ) Hvarfär vill då icke Tyskland göra som talien? Gå i skola hos sin, egen forntid? iller skulle saken verkligen ha sin förklaring! ar: att fMushkland aka hamn Aman ALL