Aftonbladet – 23 september 1873, sida 3

Konstindustrien på verldsexpositione i Wien. IX. 4. Deutsches Reich. Det är en bekant sak, att äfven det ty ska riket gjort mycket för den konstindt striella undervisningen; Krelings gamla herrliga skola i Niirnberg. Miinchens ar stalt i samma syfte; Stuttgart, som i e ringa grad influerats genom Gewerbehalles mönsterritningar, och nu slutligen Berlin Schule des Gewerbemuseums — alla dess anstalter visa, att arbetet är i gäng — me; ändå ser man knappast på någon punkt s vackra resultat som dem, hvilka Österrik uppnått. Det tillkännager sig öfver all ett vacklande mellan olika stilriktningar, et sväfvande från för mycket till för litet mellan öfverlastning och armod, men fram för allt är känslan för gränsen mellan re) konst och industri på ett betänkligt sät sårad i många af dessa arbeten. Kasta v en blick i förbigående på skolorna, ur hvilk: det unga Tyskland skall hemta sitt form sinne, så är egentligen Krelings skola de enda, som verkligen lemnat en tillfredsstäl lande exposition. Om jag ej misstar mig använder Kreling bland annat en undervis ningsmetod, som måste vara i högsta gra väckande: han låter icke sina elever rit efter förläggsplanscher och icke modeller etter ronde bosse, utan rita efter rond bosse och modellera efter planscherna. Genom detta öfversättningsarbete från plant till modelleradt och vice versa utbil das medvetandet af ritkonstens egentlig: kärnpunkt till fall klarhet. Förträffligs figurritningar och modellerade figurer ut gingo från denna skola, hvaremot Minchens Kunostguwerbeschule var svag i figurritoin gen och hade sin styrka i ornamentritnin gen, Berlins var genomgående otillfredsstäl lande; hvad som nästan alltid saknas är rask het i utkastet, förmågan att.medelst tå me del träffa det karakteristiska i en sak, Men det är icke från skolan det frisk: och stora i konstindustrien skola komma. Det skall hemtas ur lifvet, detskall sökas p! ett ställe, der Tyskland har en stor skatta rikedom, men der man nästan genomgående varit enig om att icke söka det, Sato icks de fromma systrarne vid Rhen och skapade en skola för broderi och spetsar, som inte land i verlden egt? Glänste ej mattor och väfnader från dessa trakter en gång son det utmärktaste i sitt slag? Var icke Nirn berg en gång vaggan och hemmet för en in dustri, hvars skönhet kunde skapa konstnä rer som en Peter Vischer, en Adam Krafi och Veit Stoss? Eller hvem känner ej Augz burgs herrliga guldsmedsarbeten? Hvart hs de tagit vägen alla dessa strålande uppen. barelser af en hög konstindustri?... Till museerna, är svaret. Men der gömmas de dock väl ej för att berätta för vår tid, att den ej kan åstadkomma en industri så skön. som svunna århundradens, utan för att upp väcka lust till täflan och sjelf erbjuda det bästa medlet till konstindustriens återupp väckande — goda nationella mönster räcka 088 traditionens hjelpande band och vägled: våra stapplanåe steg, som ärnu hänga fas vid en sjunken konstperiodg elände. Men om Tyskland har insett hvilken skatt de: eger I sin repaissancekonst, i sitt medeltidshandtverk — derom vittna endast få ensta ka nppenbarelser, ehuru visserligen äfven Fyekland gjort framsteg i denna riktning sedan sista täflan i Paris, då dess exposi tion verkligen var till förtviflan tråkig. — Jag nämnde ordet tråkig — det var (ns en prägel af tråkighet, af kälkborgerlighet, som låg öfver den tyska expositionen 1867 och frän hvilken åen ännu ej helt frigjort sig: den bemödar sig om att vara enkel, om att arbeta för det lägre folket, för medel klasserna, men är detta då liktydigt med att arbeta smaklöst? Det är naturalismens demon, som gripit Tysklands konsthandtverk ända från borduppsatserna med skogar af palmer, af tallar, af ekar, till kakelugnsskärmar och mattor med fyrkantiga menni skor och djur, från brödbrickor med prospekter i botten till porslinsserviser, der man äter på de delikataste landskap. — Tyskland behöfver endast gripa tillbaka i sin egen forntid, för att finna en tradition, en skola, en mönstersamling, som hela verlden skulle-afondas det (med undantag af Italien), men den saken tyckes ännu vara ett oupptäckt Amerika för Tysklands industriidkare, Den bransch, som onekligen för närvarande stär högst i Tyskland, är möbelsnic keriet, hvilande uteslutande på renaissancemotiv från renaissancens tidigare mot gotiken lutande till dess sista mot barocktiden försvinnande former, — Här går sällskapet Renaissance i Berlin i spetsen. I dess utställning finna vi en rad förträffliga sto lar och-bordmed intarsia-arbete i räta linie ornament, endast visandertvenne färgtoner. en ljus-och en mörk; formerna kraftiga och säkra. Schönan i Dänzig excellerar med ett skåp i 1500-talets Stil af förträffiig hållning. Vi kunna vidare nämna Volkart i Heidelberg: skåp, bofd och säng med olika