Aftonbladet – 23 september 1873, sida 2

denna vaka, så ångestfull att uthärda, men ännu ångestwfullare att försumma. Vid midnatten började en stark rodnad åter färga den sjukes kinder och han rörde sig oroligt af och an. Cosmo, stackars barn, blef öfverraskad af förändringen, reste sig upp och stirrade på fadern med ett falskt hopp om förbättring, men förfärad drog han sig tillbaka, då den döende med en röst så stark och klagande som hade den frampressats ur hans innersta hjerta, ropade: Huntley, Huntley, Huntley! — (det var icke sin gon han kallade). — Vet jag väl hennes namn? Hon heter endast Mary at Melmar — endast Mary för mig — och testamentet fins här i mellersta rummet. Oh! — hvar fins hon? — er mor skall säga eder allt — det är för sent för mig! De sista orden uttalades afbrutna och förvirrade och stannade af i dödskampen. Då han började tala, steg hustrun upp från sin plats vid sidan af bädden; hon rodnade häfs tigt, fattade hårdt hans hand och öfver det sörjande ansigtet drog en skugga af förödmjvkelse och otålighet som hon ej kunde förqväfva. Hon sade intet, men stod vaksam med hans hand i sin, äfven sedan han hade tystnat och icke ens då hans hufvud sjönk tyngre ned ibland kuddarna och ögonen brusto, återtog hon sin plats i länstolen, Alt hvad fon kunde göra för att hjeipa och lindra, det gjorde hon med outtröttlig ifver, men det heliga lugnet vid dödsbädden var brutet, och då morgonen grydde, stod hon äsnu der; först då sjönk hon ned, knappt längre mäktig att röra sina stelnade leder. Allt var slut och den nya dagen, hvarg bländande solljus var en plåga för den sörjande enkan, skred framåt, timme efter timme, Men dö sönerna lemnade rummet, hade