Aftonbladet – 23 september 1873, sida 2

g som långvarig erfarenhet: skall man ej nätligen skrida till afhjelpande af en så i sonen fallande brist? En åtgärd i sådant yfte eger man rätt att förvänta af kyrkolötet. Hr Rydberg gör, som nyss antyddes, väenliga anmärkningar vidkommande tolkninens trohet mot grundtextens mening och rdaförstånd. Vi skola anföra några få xempel. I Mark. 3: 29 återgifver kommisionen med straff ett ord som betyder fel, synd. I Fil. 2: 6, 7 har kommisionen behållit det gamla meningslösa icke ktade för rof samt med väsende återrifvit ett ord, som tvärt om betyder väsenlets relativa motsats: form, skepnad, I Ibreerbrefvet 2: 1, 2 har kommission gjort tt tillägg, synbarligen endast för att vägeda läsaren in på kommissionens sätt att örklara ställets. Ett särdeles märkligt ;xempel på en tolkning i dogmatiskt intresse ir kommissionens förfarande med Ebr. 2: )—10, der kommissionen alldeles godtyckigt tillägger ett ord i grundtexten en beydelse, som det icke eger, och på köpet mkastar det naturliga och tydliga sammanranget mellan satsens ord. Men värre än letta och mycket dylikt är kommissionens illvägagående i 1 Joh. 5: 20. Stället lyler i gamla öfversättningen: men vi vete, utt Guds son är kommen, och hafver gifvit 88 sinne, att vi kännom den Sanna, och irom i den Sanna, i hans son Jesu Christo; lenne är sanner Gud och det eviga lifvet, Här har kommissionen, utan risgaste text critiska anledning, uteslutit orden hans son, så att det två gånger upprepade ut rycket den sanne, som i grundtexten är uttribut till Gud, hänföres till Kristus. Men. säger hr Rydberg, med detta oförklarliga däd är det godtycke som vanställt 1 Joh. 5: 20 icke slutadt; kommissionen har dess utom falskeligen tolkat ett demonstrativt pronomen, som motsvarar det svenska denne och om hvars hänförande till Gud eller till Kristus striden gäller mellan kommentato rerne, med det relativa pronomen hvilken Genom denna uteslutning och denna för vrängning har kommissionen naturligtvis lyckats i detta ställe inlägga den betydelse. som hon der vill hafva, och skapa ett vit nesbörd för dogmen, att Krisus är der sanne Guden. I jemförelse med slika lyter i kommissionens tolkning, yttrar granska ren, sammankrympa de förtjenster hon ha: inlagt genom att rätta en mängd större ock smärre fel i den gamla öfversättningen. V tillägga, att man härvid bör påminna sig kommissionens smädeord mot Erasmus — ord hvilka böra och skola följa kommissioner såsom en skugga, så länge hon lefver.