Aftonbladet – 23 september 1873, sida 2

de kommissionen att är 1861 förklara, att uteslutande af denna förfalskning icke borde ske. Det synes oss, kort sagdt, ej finnas anledning att framhålla den tid, under hvilken kommissionen nu senast arbetat (1868—1873), såsom så gynsam i motsats mot den föregående, att derigenom förklaras den afgjorda motsägelsen mellan öfvertygelser och den lika afgjorda olikheten mellan öfversättningar. skilda åt af ett ringa antal år. Emellertii talar kommissionen nu mera, i sin sedan bösten 1868 päkomna kritiska samvetsgrannhet, mycket vackert om sin kritiska pligt. TI likhet med Luther ogillar hon det i bästa fallet från missledt nit härrörande, alldeles öfverflödiga stöd för treenighetsläran, som det förfalskade stället i 1 Joh. innehåller. Deremot är det långtifrån vackert, det utfall mot Erasmus, som kom missionen funnit lämpligt, i det att hon brännmärker bouom säsom mindre mån om sanningen, än om den nytta stället kunde medföra i degmatiskt hbänseende, Först spörja vi, om det verkligen är sannt, att Erasmus af dogmatiskt intresse sjelfmant och otvunget skyddade en förfalskning, som man vet att han kände. I hr Victor Rydbergs uppsats om bibelöfversättningen, till hvilken vi här nedan komma, heter det att Erasmus sjelf klagar öfver, att han under kyrklig påtryckaing nödgades införa det falska stället. Förhåller det sig så — och denne författares uppgift fins ej skäl att betvifla — då har kommissionen i sanning uttryckt sig alldeles oförsvarligt, när hon framställer Erasmus såsom en af sitt eget dogmatiska intresse, sitt eget teologiska 8. k. fromma svek inspirerad förfäktare af en bibelförfalskning. Emellertid skola vi gerna medgifva, att den kyrkliga påtryckningen icke utgör någon fullgiltig ursäkt för Erasmi förfarande, ehuruväl billigheten fordrar att medgifva, att skilnaden mellan tidsförhål landena år 1522, då Erasmus åter införde det falska stället, och år 1861 är himmelsvid och kan lända till någon ursäkt för den som lefde och verkade vid den förra tidpunkten. Men att den svenska bibelkommissionen — som år 1861, nära tre och ett halft århundrade efter Erasmi tredjs upplaga bibehöll detta falska ställe, förklarande att någon ändring icke borde ske, ehuru hennes instruktion tydligen bjöd henne att för sig stadga grundtextens rätta läsning och aflägsna deri inlupna oriktigheter — att bon som var pligtig att lyda de för henne utfärdade föreskrifter, och af vår borgerliga lag och samhällsordning fullkomligt hägnad mot hvarje obehörig kyrklig påtryckning, att hon för just det fel, bvarmed hon sjelf, utan skymt af ursäkt, så länge och så härdnackadt envisats, nu skymfar den store humanisten i hans graf, det är upprörande. Behöfver han npägot försvar, så egnas det honom af hvarje blott rättsinnig läsare af bibelkommissionens utlåtande, men detta försvar innehåller då ock på samma gäng öfver kommissionen en dom, som vi ej ens vilja kläda i ord. Sedan vi sett kommissionen rikta ett hugg af denna beskaffenhet, blir det oss mer och mer motbjudande att dröja vid en skrift, der de känslosamma orden vi kunde nästan säga de fromma äthäfvorna, epela en roll, hvilken nu är åtminstone nog ovaniig i officiella utlåtanden. Derföre skola vi ytterligare blott påpeka en punkt. Kommissionen säger sig önska att, med Guds nådiga hjelp och bistånd, få ofördröjligen verkställa en ny bearbetning af gamla testamentet i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i ntlå tandet äro utvecklade. Detta utlåtande är undertecknadt af professor Lindgren, som några få år före sitt inträde i bibelkommis sionen offentligen uttalade dels att, derest man icke kan åstadkomma en bibelöfversättning, hvarom man med handen på hjertat kan försäkra, att den i allo är riktig, hvilket naturligtvis är omöjligt, man då må låta församlingen behålla den gamla öfversättningen, dels att en öfversättniug af gamla testamentets poetiska och profetiska skrif. ter, sådan som man nu förmår åstadkomma, skulle på mängfaldiga ställen blifva den Lutherska så olik, att endera skall af den fromma enfalden misstänkas för afsigtlig för falskning, tron på ovanskligheten af det uppenbarade ordet till föga fromma, såsom exempel hvarpå anfördes Job 19:25, hvilken vers, riktigt öfversatt, ej vidare kommer att lemna något stöd för hoppet om salig odödlighet. I det af hr Lindgren undertecknade utlåtandet heter det nu, att den moderna textkritik, till hvilken kommissionen nu mera på det lifligaste bekänner sig, långt ifrån att lända till någon rnabbning af troslärans bibliska grundvalar, tvärtom bidragit att befästa och styrka dem, att grundinnehållet förblir ett och detsamma intill dagarnes ände o. s. v. Af de flere slutsatser, som här otvunget erbjuda sig, skola vi blott draga en — att nemligen det icke gif ves någon konservatif öfvertygelse så stadgad, intet konservatift motständ så fast, att de ej till slut få gifva med sig, blott framåtskridandets förfäktare ej tröttna. Vi ha tillförene gjort rättvisa åt den nu framlagda proföfversättningens förtjenster, men dervid påpekat att man för dessa för tjenster vida mer har att tacka dr Å. Hazelius, som i en 1868 utgifven mästerlig granskning nagelfar 1861 ärs öfversättning och gaf anvisningar och råd för ett nytt öfversättningsarbete, hvilka kommissionen, såsom vi förut visat, sökt, men dess värre ej alltid förmått att göra sig till godo. Kommissionen har, i sitt till K. M:t afgifna utlåtande, glömt denna märkvärdiga kritik, som varit hennes rättesnöre; men den har rättvisligen ihågkommits af hr V. Rydberg i den uppsats om proföfversättningen, som står att läsa i det nyss utkomna fjerde häf tet af Svensk Tidskrift, Det är öfverflödigt att säga, att hr Rydbergs uppsats är i hög grad lärorik och upplysande. Hans utredning af det sätt, hvarpå och de anledningar, hvarför bibel: texten kommit att undergå de vanställningar, som skaffat kritiken så mycket att beställa, innehåller upplysningar, som måhända torde vara alldeles nya — vi mena appgtt: terna om de textändringar, som ganska tidigt föranleddes af filosofen Porfyrii inkast mot kristendomen. Hr Rydberg gillar öfver hufvod det sätt, hvarpå kommissionen skött sitt textkritiska värf. Men annorlunda utfaller domen, när granskaren öfvergår till tolkningen. Och förmodligen kommer den att, i en följandg uppsats gom vi med största intresse afbida, lyda ännu ogynnsam: mare i fråga om kommissionens sätt att behandla svenska språket. Ehuru den nya öfversättniogen — säger han — står icke så litet öfver sin föregångare, hvad språket vidkommer, har kon dvek ieke visat sig vuxen sin uppgit att medelst en bibeltolk ning, så rent och ädelt svensk som möjligt, främjg vårt hårdt medfarna modersmåls Keger i dess genom århundraden fortsatta kamp för upprätthållandet och atö. do4l ng me Kr DD AL AR HOS AA RR DM AR FARAN MD TA vss:nmnmmnmmnmmsmssmnlfZmmnmnmmmmtvnnmm nmnmnnnnassnnmxmmnazsn——nm vt AA TR DD AS fr Jr a er FF dd md ND mus se es RT: PP I) DR OM RME 4 Si ) RR a