Aftonbladet – 23 september 1873, sida 2

modren ensam på den andra; nu hade äfven hennes kind blifvit blek, men det fasta uttrycket i hennes ansigte sade tydligt, att hon icke genom något våldsamt utbrott af sorg ämnade störa stillheten af denna sista stund. Det var den sista. TIntet hopp kunde bestå för den död, spm tydligt var tecknad i den sjukes ansigte. Mina söner, sade han, jag dör — men jag vet, på hvem jag tror; jag förtröstar på min Frälsare. Ni skola erinra er detta, då jag är borta.r : j En tystnad uppstod. Cosmo snyftade högt och Huntleys bröst häfde sig våldsamt, men icke ett ord sades, som behöfde afbryta fa derns tal. Ni skola pu icke mera ega någon far, som leder edra steg, fortfor han och rö sten fick ett uttryck af medlidande; men här står er mor vid min sida, den bästa, den trognaste maka, hvarmed en man blifvit välsignad. Gossar! jag lemnar er mor i arf all den kärlek, som ni hyst för mig. Gif henne all — all — gif henne ersättning. Martha, jag har inte varit, såsom jag bort emot dig. Dessa sista ord yttrades hastigt och afbedjande, helt olika den formligt värdiga tonen i hans afskedsord till sönerna, och han vände sina döende blickar till henne, liksom bestört öfver denna sanning, som först i denna stund fullt blifvit honom klar. Hade hans hustru ockeå dermed förmått rädda hans lif, skulle hon icke konnat söga ett ord; med en sakta klagan tog hon blott manvens hand mellan sina hänrder och såg på honom bedjande och ömt, Hans sjelfanklagelse syntes henne som en förnärmelse emot henne sjelf; hon tycktes äfven lyckas ingigva honom denna tanke och han fortfor: Tag or mor till rädgifyare; hon har all