Aftonbladet – 23 september 1873, sida 2

För sista qvartalet 6: 25. månad 2: 34 (7837) STOCKHOLM den 23 Sept. Jemte den ej länge sedan utgifna allra nyaste öfversättningen af nya tesiamentet öfverlemnade bibelkommissionen till K. M:t en redogörelse för de äsigter och grundsat jer, som ledt kommissionen vid utförandet af det uppdrag, hvilket, såsom de fyndigt valda orden lyda, nu senast blifvit oss (kommissionen) ombetrodt. Denna redogörelse arfvar någon belysning. I en föregående uppsats om den senaste oroföfversättningen ha vi påpekat, huru bibelkommissionen ej blott i sin föregående sfversättning af år 1861 i alla hänseenden varit sin ännu gällande instruktion af år 1773 olydig, i det att hon satt öfverensstämmelsen med den gamla, för hundra är sedan utdömda öfversättningen högre än troheten mot urskriften och högre än det nu varande svenska språkets fordrivgars utan ,ck ännu är 1868 förklarat sin önskan och vsigt vara, att ännu vidare afvika från sin instruktion och å väga bringa en ännu större samstämmighet med den gamla öfversättnivgen,. Kyrkomötet år 1868 yrkade att alldeles motsatt förfarande. Äudamålet. heter det i kyrkomötets skrifvelse, kunde ej vara något annat, än att så noga som möjligt på ett rent och, så vidt tankarnes eget djup det medgåtfve, klart och tydligt språk återgifva hvad de bibliske författarne verkligen sagt. Derför borde kommissionen, il enlighet med sin instruktion, för sig stadga :) grundtextens rätta läsning och ej lemna äli sido de af textkritiken redan vunna, säkra eller i det närmaste säkra resultat. Ochl derför finge man ej låta varsamheten vid omarbetningen sträcka sig så långt, att den gamla öfversättningen bibehölles, der grundtexten vore oriktigt återgifven eller genom helt och hållet föråldrade, stundom osvenska talesätt, ord och ordställningar blefve svårfattlig, tvetydig eller oförenlig med svenska språkets lagar. — I dessa ord bröt kyrkcs mötet stafven öfver bibelkommissionens arbete, der just detta förfarande hade, i öppen strid med instruktionen, blifvit följdt. Etter att sålunda kommissionens arbete af 1861 blifvit förkastadt, såsom snörrätt stri dande mot instruktionens grundsatser, samt kyrkomötet uttalat sin önskan, att kommissionen måtte rätta sig efter sin instruktion, d. ä. göra rena motsatsen af hvad hon dittills gjort, förklarar kommissionen nu, att bon — må man lägga märke till hennes ord! — med så mycket större villighet kunnat efterkomma denna önskan, som nämnda instruktion, oaktadt sin höga ålder, i alla vä sentliga delar står i fall harmoni med den öfvertygelse vi, hvilka senast inom bibeilkommissionen arbetat, hysa angående den rätta karakteren af en kyrklig svensk bibelöfversättning, just särskildt för vår tid. År 1868 gaf kommissionen tillkänna, att hon ämnade gå ännu längre bakut, än i 1861 års proföfversättning, och ännu mer återvända till den gamla öfversättningen, ännu mer aflägsna sig från instruktionen; men samma år 1868 påbörjade hon den nya öfversättning, i hvilken hon nu förklarar sig hafva så mycket hellre följt instruktioneas föreskrifter; som dessa just uttrycka hennes egen öfvertygelse om rätta beskaffenheten af en bibelöfversättning. Vi fråga, hur denna motsägelse skall lösas. Antingen hyste hon 1868 samma öfvertygelse, som sedan ledt hennes arbete och som finnes uttalad i det till K. M:t i år afgifna utlåtandet, men då har hon i sitt betänkande af 3 Augusti 1868 inför K. M:t framlagt åsigter om och grundsatser för bibel öfversättningen, hvilka stodo i oförsonlig strid med hennes då varande öfvertygelse. Eiler också har hon åtminstone intill 3 Aug. 1868 hyst en annan öfvertygelse, än nu, och låtit sig omvändas genom K. M:ts af kyrkomötets förkastelsedom föranledda skrifvelse af den 23 Oktober 1868 med uppdrag att företaga en ny bearbetning — och i sådan händelse återstår, såsom föremål för rättmätig undran, den frågan huru perso: ner, så litet vissa i sina öfvertygelser om en sak af den allra högsta vigt, velat åtaga sig denna saks handhafvande. Sådana äro alternativen, ett tredje gifves icke. Vi ha ingalunda förbisett, att och hur kommissionen försökt hbjelpa aig ur ett dilemma, som synes oss böra förefalla minst sagdt obehagligt, och detta visserligen ej blott genom sin logiska beskaffenhet, utan än mer genom en annan egenskap. Kommissionen säger sig nemligen vilja redogöra för de grundsatser, som ledt henne vid utförandet af det uppdrag, hvilket nu senast blifvit henne anförtrodt. Kommissionens anseende skulle ej ba förlorat någonting, om hon hållit sig för god att bruka en sådan fint. Kommissionen har nu senast icke fått något annat uppdrag, än hon alltid haft ända ifrån år 1773. Det uppdrag, som för etthundra år sedan gafs henne, står oförändradt qvar, harl icke blifvit ens i oväsentligheter, om sådana finnas, modifleradt, har icke heller blifvit förtydligadt, eftersom det redan från förstal. början gafs i tydliga och oförtydbara ordalag. Det är icke värdt att låta förstå, att man först nu, i följd af K. M:ts skrifvelse af 23 Oktober 1868, fått frihet att följa enl öfvertygelsex, som står i föll harmoni med instruktionen, ty denna instruktion har aldrig ett ögonblick tillförene varit genom något annat kungabud upphäfd, utan kommissionens uppdrag har, icke blott nu senast, utan alltid varit att lyda densamma. Dertill har hon ständigt haft icke blott frihet, utan äfven pligt. Den som antyder nå gonting annat, talar icke sanning. Utom det anförda fang ock åskilligt annat i kommissionens utlåtande, som är värdt att lägga märke till, om det ock dess bättre icke är af den komprometterande art, som sjelfva början af utiåtandet, Vi finna sålanda, att. kommissionen lyckönskar sig till, att hennes arbete inträffat på en tid, då öfver den nytestamentliga kritiken mycket ljus folljt. Denna glädje kunde kommissionen, skulle vi tro, ktminstone i det allra närmaste lika gerna ha uttalat redan den 3 Angusti 1868, ja ännu mycket tidigare. Ai kommissionens ord kunna vi sluta, att en hbafyndgrund till hennes glädje är den at Tischendort upptäckta sinaiviska handskrift ten, och det mä derför erinrag om, att man redan vid atgifvandet åf 1861 års öfversätt niog kyndg haft godt tillfälle, om man ve lat, att draga nytta af nämnda handskrift. Visserligen säger kommissionen, gatt den upptäcktes först för 13 år sedan, men från den 4 Februari år 1859 till midten af inne varapde år, då den nyaste öfversättningen utkom, hafva puligt vanligt räknesätt nära fjorton och ett halft år förfiotit, För öfrigt göres ej mer vitne behof, än att de vigti orre eeeeRRR——————— ————