Aftonbladet – 22 september 1873, sida 3

senare hälften af 1856, oafbrutet tillhörde hl Sista gången uppträdde han såsom JEgeus i YlMidsommarnattsdrömmen den 12 Sept. för lidet år. Att skildra Dahlqvists sceniska framgån gar mellan dessa bäda tidpunkter vore i det närmaste detsamma som att skrifva den k. tea :)terns historia under de fyra sista årtion-Idena. Kunapt någon torde hafva utfört så I många och stora tragiska roller som han, Joch ingen har under denna tid varit så upp buren af publikens beundran, hvilken kanI ske stod på sin höjdpunkt vid slutet af hans I konstnärsbana och följer honom ännu, då I han blott tillhör minnet. Ingen torde hel Her varit för skådespelarebanan rikare utrustad än han var: en glödande poetisk känsla, en mäktig fantasi, hvilken lät honom med lätthet och sanning sätta sig in i de mest olika karakterer och gaf honom hans beundransvärda förmåga af individualise ring; en stark, välljudande och böjlig stämma, som äfven i sina hviskningar trängde till åhörarens öra och hjerta; ett präktigt och uttrycksfullt ansigte, äfven det utrustadt med förmåga att återgifva skiftande karakterer och själsstämningar; en, synner ligen i hans yngre är, förträfflig figur, som han visste göra väl gällande på scenen, der hans blotta inträde gerna tilldrog honom Askådarens blickar — alla dessa fördelar hade han till skänks af en gifmild natur. Men hvad han af henne icke fått och som i de allra flesta fall mäste genom egna studier förvärfvas, det var det konstnärliga förståndet, jemnmåttet, hvilket tvärtom hans rikedom på omedelbara affekter gjorde för honom svårt att tillkämpa sig. Börtor för vånade Dahlqvist ofta, särdeles under sin tidigare period, genom djerfva och snillrika ansatser, blandade med de största bizarrerier: en uppmärksam lakttägare säg väl att här fps en storhet vida utöfver det vanliga mättet, på samma gång han beklagade dess oformlighet. Och dock egde han äf. ven under denna tid i övanlig grad förinågån att hänföra. Utan någon slags skola följde han blott sin instinkt, hvilken visserligev, af äkta slag som den var, i de flesta fall Jedde hoynom rätt, men döck oftå nog förde honom på afvägar. Men äfven då öfverväldigade han genom inspiration och kraft och ofta bländade han sin publik inst genom utbrotten af ett falskt påtös. Under sådana förbållanden förtjenar det desto större erkännande och ådagalägger att hans konstnärsgenius var af rätta slaget, att han icke stannade vid ett ömedel bart återgifvande af hugskotten hos en snillrik men ej tillräckligt odlad ande och nöjde. sig med de lättvunna triumfer, hvilka rusningsmaneret förskaffade honom. Dahlqvist var önder hela sin konstnärsbana stadd ien beständig utveckling, och ju svårare ernådd, med hans stora gåfvor och de retelser dessa medförde, den alltid svåra konsten att begränsa sig för honom var, desto större öra Var det för honom att han under det sista skedet af sin verksamhet hunnit henne. Dahlqvis.s skaplynne låg, såsom förut är sagdt, ät framställningen af stora affekter och passioner; och naturligen var derför tragedien lians egsntliga fält. Med undantag af det sista året torde icke heller under hela den tid han tillhört den k. scenen ett enda större skådespel hafva gifvits, der han ej upptfädt, oftast i hufvudrollen. Stor och glänsande var han, då han fick gifva fria tyglar ät lidelsen, såsom t. ex. som Karl Moor i Rötvarbandet, Sigismund i Lifvet en dröms m. fl., ty älven Vid de vildaste utbrott såg man att konstnären dock egde qvar en sparad inre kraft, åt hvilken ej ens hans mäktigaresurser förmådde gifva uttryck. Då andra skådespelare ofta måste skrufva upp sig sjelfva för ätt gifva gestalt At pas: siönen, hödgades Dahlqvist undertrycka dei änpvu större glöden i sitt inre. Derför var han oftast sann i förhållande till sig sjelf, äfven när han syntes åskådaren gå till öfverårltt,. Häri läg ock skälet dertill att han var mest gripände, ju mer han måstelägga band på nig sjelf, och ald;ig syntes bön större an da det gälde att uttrycka en inom honom sjelf koncentrerad smärta, Vi påminna ji detta afseende blott om hans förskräckelse öfver sin egen gerniag i sista scenen af Othellos samt bönen till Venetianerne, ätt der hemma beskrifva honom just sådan som han var, och det oefterbärmligt rörande sätt, hvarpå han såsom Macdujf, vid underrättelsen att Macbeth låtit mörda havs töner, utsade orden! Han kar inga barne, Aldrig har eh särh känsia i nägra få enkla ord erhållit ett mer öfverväldigande uttryck, För det låga och lumpna fanus ingen resonnarvsbotten i Dahlqvists själ. Han kunde med sanning framställa en stor brottsling, men ej on fex tsliog. Hans fFråns Möor tälde derför ingen jemförelse med hans Karl, liksom äfven hans Tartuffe och Härpagon voro mindre lyckäde. När han någon gång shall el rönt komisk uppgift, såsom t. ex. Jako5 von Trybog, inläde han deri något som der ej fanns, så att han, såsom kritiken riktigt anmärkt, åtörgaf ön Don Quixote, Kvilken af helå sitt hjerta trodde på sina egna bragder, i stället för en löjlig storpratare blott och bari. I djupare komiska partier, såsom Menenius Agrippa i Coriolanus och Apemantus i Timon af Athen, var han deremot fullt på sitt ställe. Med Georg Dahlqvist har det starkaste stödet för vår tragiska scen fallit. Hvad han för den samma varit, vid sidan af Emelie Högqvist, fruarna Erikson och Westerdahl, N. W. Almlöf, samt i en senare tid fru Hwasser och Edvard Swartz, derom vitna hans Romeo, Pora, Wallenstein, Erik XIV, Benvenuto Cellini, Torkel Knutson, Sverre Prest (i Mellan drabbningarna) John Knox (i Björnssons Maria Stuart) och Birner Jarl (i Bröllonvet nå Ulfåsa) alla