Aftonbladet – 22 september 1873, sida 3

i Tyne och i gafvelrummet vid värdshuset Norlaws Vapen förtära skörden af sitt dagsarbete. Läkaren hade just passerat igenom byn och nödgats besvara en mängd frågor angående den sjuke Deltagandet var stort och nyfikenheten icke mindre, och mer än en qvinna återvände in i sin stuga, skakande på hufvudet öfver den underrättelse som hon erhållit. Herren bevare ossl... Norlaw! — honom minns jag grannt innan han hvarken kunde gå eller tala — då var jag redan i tjenst hos gamla frun vid Melmar, yttrade en af byns äldsta. qvinnor, stäende på tröskeln till ett af de minsta husen, der byng mangel gick under flitigt vefvande. Gumman stod i dörren och såg framåt gatan efter doktorn, som i friskt traf red bort på sin lilla feta ponny. Hon hade talat detta till sig sjelf och icke till sina åbörare inne i mangelboden, men då ryttaren ej längre syntes, vände hon sig inkt rummet, lade ett bylt2 mangelkläder på bordet och fortfor med en suck: Håbå, Merran Hastie, han har varit god emot er ocksä! Den sålunda tilltalade personen behöfde icke någon vidare manivg för att lyfta för klädet upp till sina ögon. Det var ett litet rum, hvarg ena hälft helt och hållet var upptaget af mangeln, som en starkt byggd bondflicka flitigt skötte, och äfven under den ljusasommardagen fanns derinne icke särdeles mycket dagsljus, synnerligen som den senast anlända qvinnan ännu stod i dörren och det lilla fönstret var täckt af en grön florsgardin. Två andra at byns qvinnor hade äfven kommit med sina mangelkläder, egentligen för att prata om godsherrns farliga sjukdom och yttra några tröstande ord till den fattiga enkan, hvilken erhållit så myc