Aftonbladet – 22 september 1873, sida 3

Georg Dahlqvist. Åter har Sverige förlorat en snillrik sön. Såsom redan i lördags i körthet omförmäldes, bade Georg Dahlqvist samma dag på förmiddagen efter en långvarig sjnklighet härstädes aflidit. Dödsfallet kom icke oväntadt. Sitt verksambetsfält, skådebanan, hade Dahlqvist för mer än ett år sedan nödgats lemna, sedan han i dess tjenst offrat sina bästa, ofantligt rika krafter, och han, mannen med den oroliga anden och de mäktiga passioneras, förmådde icke länge framsläpa ett overksamt lif, Redan för flere år sedan yttrade Dahlqvist en gång: Då jag icke kan spela längre, dör jags) och i viss mening vunne dessa Hans ord bekräftelse. Då han icke kunde spela längre, dog han visserligen icke straxt, men hans kroppaoch själskrafter voro dock fuallkemligt brätna, Fantasien, den hos honom rastlöst arbetande fåntasien,. rörde sig dock ännu i den förhärjade kroppshyddan kring hans konst och nya drömda triumfer; och äfven om khan någon tid lefde död för hetme, var hans lif derunder sådant, att dess slut at alla hans vänner och beundrare måsta förnimmas med glädje och tacksamhet, Han hade gjort sitt lifs gerning och verkat så länge hans krafts dag varade. Om äfven detinä gerning, i betraktande af hans ovanliga snillegåfvor, hade kannat blifva ännu bättre gjord, må dock med tacksamhet och beundran erkän: nas att hon lika foilt var af döt slag, att hon ej brädt göres efter och att hon förvärffal sin man en berättigad och framstå ende plats i den svenska konstens pantheon. Georg Dahlqvist, enligt biografiskt 1eXikon kallad Georg Gustaf, enligt Dahlgrens teateranteckningar Carl Georg och at sin samtid känd under namnet Georg Dahlqvist rätt och slätt, föddes i Stockholm den 22 Juni 1807. Enligt den förstnämnda källan skulle han varit böstimdtill faderns arftagare, men i saknad af lagliga anspråk gick han vid dennes död miste om arfvet och nödgades blifva sin egen lyckas smed; Efter att hafva erhållit sin första uppfostran i eit presthus i Östergötland, blef han vid sexton års ålder anstäld såsom biträde i en lärftskramhandel härstädes och öppnade tjuga år gammal en sädan för egen räknisg. Men Melpomenes korade gnnstling var icke skapad att sköta alnen och, ehuru den unge mavneus skönhet och originella väsen akaf. fade honom fnllt tipp fred kunder, förmådde de dock icke fylla bristen på ordning i handhafvandet af affärerna. Han hade nog god afsättning de dagar han var vid lynne att sälja sina varor till underpris och desslikeg mänga förundrade ellst i mjägg ieende åbörare ft habs deklamation i boden a! egna och andras verser, men handeln gick ej bättre för det, utan han mäste efter några år upphöra dermed, och följande sin iifliga bö jelse för scenen ingick han vid 25 års ålder såsom elev vid köngl. teatern. Den 26 Januari 1828 uppträdde Dahlqvist sksom Sicinius i Leopolds sorgeapel Virgi: nia och blef uthvisslad på den scen, hvark förnämsta tragiska prydnväd under nära fyrtio år han sedan var kallad att blifva. Otvifvelaktigt var han välidenna sitt lifs Sturm und Dranrg-period, då så måoga oördnäde krafter arbetade 4 höns hjerta och hjerna, om ej rönt af omöjlig, ätminstone högst olämplig för gcenen; men säkert är dock, att till det olyckliga utfallet af hans. debut medverkade i ej obetydlig mån en intrig af lärftskrämaresstöleteten, hvars ambition sårades deraf, att en dess f. d. medlem skulle nedsjunka till histriocernas den tiden föraktade klass. Dahlqvist tillhörde härefter någon tid Svanbergs (sedermera P. J. De: lands) landsortstrupp och uppträdde äter på k. scenen den 7 Nov. 1834 såsom Varner i Trettio år af en spelares lefnad samt den 26 i såmma månad såsom Rudolf isHedvig eller banditbruden, Han skördade nu allmänt bifall, hvari äfven denna tidning instämde, och erhöll fast anställning vid k. teatera, som han sedan, med undantag af RR RR RR