Aftonbladet – 20 september 1873, sida 3

Denna vandring igenom Österrikes konstin dustri har nu visserligen visat oss, att mången städes en otrolig råhet och kiumpighet ännu herrska inom kejsarriket, men att derjemte ett kraftigt och helsobringande arbete pågår, för att föra denna industri fram till förmågan att fullkomligt kunna umbära och uttränga den en gång, ja helt nyligen allsmäktiga och oumbärliga parisiska industrien. Arkitekturen har visat, att Wienarkitekzten kan bygga fullt så vackert som den franske, bygga i öfverensstämmelse med nationens behof; industrioch konstmuseet har genom att samla äldre tiders inhemska arbeten visat, att konstindustrien redan eu gång har blomstrat här, och stort tänkande och klart seende ledare af fabriker ha nu äfven visat, att man äfven i denna riktning kan hvad man vill. Vill raan upphjelpa det främmande genom att försumma att förkofra sin egen utveckling, sä kan man det; vill man afkasta det fränmandes bojor genom att inskränka sina bebof till hvad man sjelf kan prestera, så kan man det också! Och will man höja sina anspråk på sitt eget arbete utöfver hvad mar sjelt för ögonblicket förmår, djerft kasta spjutet in i fiendens läger och der återeröfra det, såsom t ex. den österrikisk-böhmiska glas-industrien till en del har gjort, så kan man äfven detta. En frisk vilja, parad med ett öppet öga för det sköna vid egen härd, kan allt — det har Österrike visat, som så kraftigt ersatt hvad som brister i tradition genom lifvande handlingsstyrka. Heder åt Wienindustrien, heder åt namn som Hansen, Teirich, Storch, som Haas, Klein, Lobmeyr, som Falke och Fitelberger — de ha mbhända återeröfrat för Österrike mera än dess förlorade yttre makt, de ha återeröfrat dess inre tro på sig sjell. D.