Aftonbladet – 20 september 1873, sida 3

ry, som var ömhjertad och Jlättrörd, stod vid bordet sysselsatt avt tvätta koppar och glas, långsamt och varligt för att de ej skolle klinga mot hvarandra, under det hon allt emellanåt torkade sina ögon på förklä: desanibben. Utanför dörren, på den breda atentrappan satt en liten, torftigt klädd gosse och grät bittert. Ingen annan, mennsiska syntes till. Jenny, gade den äldre pigan, gif barnet en bit bröd och tillsäg honom att gå hem. Här finnas många nog ändå som gråta; hvad annat vi kunna göra för vårt stackars herrskap, som denna dag skola drabbas af ett så hårdt öde, detär mera än hvad jag kan säga. Ack, kära, tala inte eå! utbrast Jenny med nya tårar; han kan väl ännu komma sig. , Marget var lugn i känslan af sin öfverlägsna vishet. Jag känner nogsamt skilnaden mellan en dödsbädd och en sjuksäng, svarade hon. Jag har stått vid båda och alltsedan en vecka som det i morgon blir, har jag vetat att ringa gagn bar varit af att titta efter doktorns vagn och passa på tiden för intagning af medikamenterna. Hå, hå! Ingen kan rätt se den fara som står en sjelf nära; hade en annan legat sjuk, tänker jag att vår matmor rätt sä väl som jag skulle sett hurn det kommer att slutas. Det skali vara en mäkta vis domare som inte bedrar sig någon gång, yttrade Jenny med en viss otålighet. Han är en god far och en god kusbonde; det är mitt hopp att han skall bringa bådas eder misströstan på skam — både er och doktorng. Marget skakade på hufvudet och gick utan att säga något vidare, bort till ett stort skåp som nästan upptog en hel vägg i kö: