Aftonbladet – 20 september 1873, sida 3

är en ansgvarsfull uppgift i det oroliga Frank. rike, hvars farligaste fiende just är den vidt utbredda gansculottismen. Längre bort bakom fabriksstaden, mera till venster, ser du Quatre-Mares, det stora mönsterhospitalet för sinnessjuka, utgörande en liten stad för sig sjelf; och åt andra hållet ser du en skymt af det ännu större, men nu föråldrade och utdömda Saint Yon, som ensamt innesluter öfver 900 patienter. När en af mina bekanta, en hospitalsläkare i Sverige, lifvad för sitt yrke, fick höra att jag skullo resa till Rouen, så utbrast han lifiigt: Jag gratulerar dig! Det är en förträfflig stad, det är en herrlig stad! Hur så ? frågade jag, antagande att han tänkte på dess götiska byggnader, dess historiska minnen eller dess vackra läge. Jol! sade han, öden har flera sinnessjuka på sina tvenne väldiga hospitaler, Quatre-Mares och Saint-Yon, än hela Sverige på alla sina hospitaler tillsammantagna. Lyckliga Rouen! detta är dock Gud skelof ej din enda stolthet. Den präktiga floden, hvars båda strän der inom staden naturligtvis förenas: af väldiga bråar, är beströdd med vackra holmar och lifvas. af segelfartyg och ängbåtar. De mjukt tecknade kullasne, som följa flodens stränder -åt båda hållen af flod-dalen, småningom aftagande i färgstyrka bakom. hvarandra, utgöra en värdig ram åt den vackra taflan; och enfin, som fransman säger, jag undrar ej på att våra äfventyrsökande förfäder, de: skandinaviska vikingarne, blefvo så intagna i dessa vackra trakter, att de här slogo sig ner på allvar. Jag har hört Rouen-boar af gammal slägt tala med en viss stolthet om Normandernas skandinaviska ursprung och yttra, att de betraktade sig såsom tillhörande en ädlare, kraftfullare och mera idog races än Frankrikes. öfriga innebyggare. Jag tog naturligtvis detta hufvudsakligen som fransk artighet mot en skandinav, men jag kan ej neka, att jag kände mig smickrad och rätade ut min lila kropp för att så mycket som möjligt få ut seende af en vikingarnes ättling. Och som jag nu äfven, men. at helt andra, fysiska orsaker, känner att jag behöfver räta på kroppen, slutar jag detta långa bref, hvars verkningar redan länge gifvit sig tillkänna i vikingaättlingens rygg och äfven hårdt pröfvar ditt eget beoundransvärda tålamod: Nästa gång skall jag söka vära litet tref: ligare. Au revoir! Pelle.