Aftonbladet – 19 september 1873, sida 2

— Men en så användbar man, hvilken så mästerligt förde pennan på franska lika väl som på svenska, togs naturligtvis genast i anspråk af hertigen riksföreståndaren, och frih. DL. inkallades derföre redan revolutionsdagen i det provisoriska regeringskollegiet, undanträngde dagen derpå Zibet och blef tills vidare hofkansler — således, hvad atrikesärendena beträffade, kanslipresidentens utrikesministerns) närmaste man. Kanwlipresidenten frih. Ehrenheim undan trängdes definitivt den 28 Mars; men hans efterträdare blef dock ej frih, I. — han ansågs dertill för ung, så äfven den ett år äldre kabinettesekreteraren G. af Wetter atedt — och särskildt befarades att frih. L. skulle få för stort infytande på den redan 61-krige, vankelmodige och redan skröplige hertigenriksföreståndaren, hvilken au till kanslipresidentsembetet kallade f. mi nistern i Berlin frih, L. y. Engeström, hvilken äfven sökt lugnet som privatman i Polen, der han afbidade händelsernas ut veckling. Tills frih, v, Engeström i slutet af April anlände till Stockholm, skötte emelGustaf III blifvit skjuten på Operan — femton år förut, just den 16 Mars. Förgäfves hade regeringen mot beslutet fin föreställningar; likaså den utmärkt nitiske teaterdirektören Edelcrantz, hvilken skyndat ner till Skåne för att, beveka konungen, som dock vidhöll sin befallning. Härom underrättad, beslöt frib. Leagerbjelke ila till konungen. Han lyckades få företräde, hesvor konungen att icke förstöra en af fadrens mest frejdade konstskåpelser och talade så för den hallstarrige monvarkeo, att han till slut gaf vika. Operahuset blef räddadt undan förstörelsen, som redan var påbörjad; och året derpå öppnades det, men icke för de fosterländska sångdinnorna utan till lasarett under den ande lapdtvärnssjuken: