Aftonbladet – 16 september 1873, sida 3

Konstindustrien på verldsexpositionen i Wien. VI. 3. Österrike. I r naturligt, att inför det flygtigt skå..coc ögat det land, som föranstaltar en utställning, äfven vanligen blir det, som vinner priset i afseende på de utstälda föremälens värde i det hela taget, om än en och annan bransch, en eller annan synpunkt, ur hvilken det hela betraktas, låter andra länder öfverstråla hufvudlandet, ty transportens lättbet, i förening med det allmänna inwresset hos landets industriidkare, bidrager naturligtvis i hög grad till underlättande af en dylik seger, i det de tilläta landet att utbreda sig öfver en ojemförligt större yta än andra länder, och som bekant; sWer vieles bringt wird Manchem etwas bringen. Denna afundsvärda lott var sålunda denna gången Österrikes; men mångfaldigt afundsvärdare blir denpa lott, när vi besinna, att äfven om vi bortse från denna omständig: het, äfven för, och just för det granskande och bildade ögat visar sig inom konstindustriens område Österrike bestämdt såsom det land, hvilket ej endast gjort de väldigaste framstegen, utan äfven är inne på den sundaste och renaste bana, i fråga om sinne för form och barmoni. Jag skulle vilja börja med att påpeka en sak, som föll mig i ögonen vid hvarje steg inom denna afdelning, och som jag skulle vilja uttrycka så: den österrikiska konstindustrien bildar en medveten principiel motsatg mot den franska. Den franska hvilar på århundradeng folk eller rättare hoftraditioner, från hvilka den har arbetat sig ned till vår tids lekande och i många afseenåen ytliga ornamentik, som häftas utanpå en hvilken som helst sak utan afseende på annat än att det ser elegant ut; dep österrikiska är en parveny från 1 går, men med en säkert utpräglad riktniog, med ett endast sällan svigtande kännetecken: ornamentets öfverensstämmeise med materialets fordringar. Det är konstformsng yttre elegans ställd emot dess innerliga goliditet. Prankriko behandlar sina former med virtuosens frihet och lätthet; Österrike arbetar långsamt, något mera tungt, men säkert; Frankrike arbetar för rikedomen, lyxen och hetären, Österrike för välståndet, för den förmögne borgaren, och måhända äfven en gmula för — professors: ögat. Ty uader det franska konstindnstriens fel är att den i yster lek ofta nog, i det den sätter sin smyckande tiligift på kärlet eller möbeln, hånar alla de vilkor, som materialets natnr och ändamålets vä sen föreskrifva för arbetet, gå ser man dercmot ännu en och annan gång på den österrikiska industriens alster spåren af en något doktrinär torrhet, en viss akt niagsvörd, men ängslig, mot katedern blic kande, redligtiet, sem ännu ej blifvit fri het och natur. Dock, detta hör redan till undantagen och skall snart försvinna ty, som vi redan i inledningen till dessa Vetraktelser sett, är Österrike på rätt väg. och bredvid deåna stundom framträdande torrhet hos de mindre lyckade arbetena, hvil ket lif, hvilken klarhet öfver medel och mål i de vällyckade, hvilken kraftig elegans i lyxföremåien, hvilken bred säker soliditet i de husliga! Jemför man Österrikes 1873 exponerade konstindustri med dess utställ: ning i Paris 1867, så får man en klar före. ställning om, hvilken enorm utveckling här egt rum sedan sista täflan mollan natjo nerna, en föreställning om hvilka lyckliga följder det har, när folkets sinne för dekorativt smyckande sammanträffar med en sådan allvarlig skola, som Wiens arkitekter och dess industrimusenm nu bilda, förenade genom det gemensamma stora i sträfvandets mål, det enda band som behöfs i en intelligent och stor pation, På expositionen i Paris 1867 stod Frankrike som en blomgtrande trädgård med yppiga praktblommor, visser. ligen oftast utan doft, under det Österrike liknade en skog, der träden växte vildt, skuggade för hvarandra, och under det några buro god frukt, buro de festa endast grön kart. Nu deremot har Tan gått igenom skogen, sol och luft ha fått inträde, och nu är Österrike en vacker park, der konst och patur efterhand på ott lyckligt sätt förena