Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

sistfödda barn tvinade till döds i nattens stillhet, bad jag att jag ensam skulle fö bära de lidanden, som möjligen kunde-komma att åtfölja den nytända kärleken i dessa tvenne: menniskohjsrtan. I. Förrän denna sommar gått till ända, voro Lilly och Ren6 trolofvade; min förvissnade och luktlösa blomknopp låg som ett heligt vVårdtecken alltid vid Renes hjerta, De voro som gagdt trolofvade — icke gifta, ty de voro så rysligt fattiga. Mängen dag hade han icke ens så mycket som en bit bröd att förtära och nängen vecka förgick utan att han kunde full borda en påbörjad tafla af brist på medel att dertill anskaffa nödiga färger. Renes armod var i sanning stort, men artist, drömmare och poet, som han var, med de största själsförmögenbeter begåfvad, samt hängifvet fästad vid en god och ädel qvinna, egde brist och umbäranden icke ännu kraft att alldeles förtrycka honom. En målares lif är ljust så länge han är ung, älskar sandt och kädner svillets makt större än olyckans samt ännu kan iyssha till den: bedrägliga hviskning ban ständigt tycker sig: höra: Misströsta inte! menniskörna skola en dag lära sig att skatta din konst och till .dess skola vi vänta, En artist i Paris kar äfven om hån höd gas blott med några sous om dagen gifva en otillräcklig näring åt sin kroppsliga tillvaro, hafva mångahanda själsnjutningar; de långa, underbart sköra gallerierna med sina rika konstskatter, hvilka han så Hängifvet beundrar, rundt omkring i den ömgifvande verlden, . denna realit6de Fid6al och der söm öfverallt annörstädes de inånga dystört