Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

Slutligen granskar hr PD. ett onekligen be synnerligt anfall mot den fonetiska rättstaf ningens anhängare — ett anfall enligt me toden att måla hin på väggen, för att fi piska honoms — utfördt af hr Sidenbladh hvilken förut varit ensidig härledningsstaf vare och afgjord fiende till brukets för menta rätt, sedermera blifvit fonetiker, mer det oaktadt såsom läroboksutgifvare tilläm par det förmenta allmänna bruket, hvilket intet annat är en laglös oreda. Hr Dahlbäcks klara framställning af rätt skrifningsrörelsen kunna vi med allt skäl anbefalla åt hvarje för ämnet intresserad Från pedagogisk synpunkt utgör hon den första utförligare inlaga i ämnet, och derföl särskildt för skolmännen ett gif akt, som säkerligeu ej skall ohöråt förklinga. Kalmar slotts och stads historia af G. Volm Sylvander. Åttonde delen. (Kalmar 1873.) Åter har ett band utaf ett af de grund ligaste verk, vår historiskt-topografiska lit teratur eger att uppvisa, lemnat pressen: resultatet af doktor Sylvanders mångåriga forskningar öfver det gamla gränsfäste mot Danmark, som ända ifrån slutet af 1100talet och till Gustaf II Adolfs dagar intager en högst framstående plats i nordens historia. Med ännu en del, den nionde, hvilken, enligt hvad vi kunna meddela, inom årets slut lär vara färdigtryckt, är detta hedrande prof på en specialforskares vetenskapliga ifver och arbetsförmåga fullt afslotadt. Det är oss emellertid ett nöje att leda tppmärksamheten på det nu utkomna Tbandet. Förf. behandlar här länets politiska öden från 1604 till 1618. Blatid tilldragelser af mera allmänt intresse, till en stor del skildrade efter förut obegagnadekällor, kenunlgabref i svenska och danska riksarkiven samt andra handskrifter, ha vi särskilt fäst os8 vid skildringen af Kristianopels eröfring 1611, och anse oss göra våra läsare ett nöje, om vi med nödiga förkortningar anföra den: I samma. I Kristianopel, beläget 52 mil från Kalmar invid länsgränsen mot Blekinge, hette före 1606 Avaskär, då Kristian den IV lät der anlägga en stad, som han uppkallade efter sig och lät befästa med höga vallar och torn. Don hade alltjemnt genom sitt gynnsamma läge vid en beqväm hamn utanför inloppet till Kalmär sund ådragit sig danska konungarnes uppmärksamhet såsom en till gränsfästning mot Sverige tjenlig punkt, hvarför redan konung Valdemar TII lät der uppföra ett torn med ringmur och fäste, som dock under unionstiden alldeles förföll. Konung Kristian lät först gifva staden namn af Styr Kalmar, hvilket sedån ändrades till Kristianopel. Här var nederlagsorten för hela den mot Kalmar bestämda danska hären och derför hade stora förråd af lifsmedel och ammunition blifvit hår samlade, dock utan motsvarande försigtighetemktt i bevakninen. g Gustaf Adolf, 17 år gammal, erhöll i hemlighet vid midsommari nämda år uppdrag att med 1500 ryttare kasta sig öfver den oberedda fästningen. Vid midnatt lyckades ban komma fram till Kristianopel utan att fienden derom fått minsta kunskap. Obehindradt ryekte han sålunda öfver den nedfälda vindbryggar, öch då han der anropades af vakten: Werda? svarades: God vän och konungens egen tjenares ). Stadsporten hade emellertid för natten blifvit stängd, och vakten svarade att den ej utan kommendantens särskilda tillstånd finge öppnas, hvårför bud sannolikt afsändts till honom härom, enär han straxt derefter infann sig och stälde sig med sitt fåtaliga manskap till motvärd i pörthvalfvet, misstänkande en svensk krigslist. Svenskarne sprängde då med en bomb fästningsporten, hvarefter de stormade ih i hvalfvet, men hejdades der af kommendanten Jens Björn son, som kämpade tappert ock sjelf nedlade 4 å 5 svenskar, tills han Slutligen stupade jemte tre andra officerare samt de få ömgifvande knektarne. Med kommendanten föll äfven allt annat motstånd. Svenska ryttarefanorna bröto hejdlöst in i staden, som öfverlemnades till allmän plundring. Sjelf med den ena ryttarefanan tågade Gustaf Adolf upp på torget och höll der stilla i full stridsordnving, medan den andra fanan plundrade staden. Den öfverblifna fåtaligi besättningen sökte rädda sig från döden eller förgenskapen och störtade sig från len höga fästningsvallen ned i den omgitvande grafven eller sjön, hvarvid mångå Irunknade eller lemlästådes, och få lyckades uppnå båtarne vid stranden för att ly till danska skeppen i hamnen. Pluniringen fortgick på ett grymt och barbariskt sätt under natten, då invånarne klädda jagades ur sina hus, mördades i sina ängar eller på ihångfaldigt sätt misshatidades af en tygellös soldathop. Äfven qvinor och barn indrogos i blodbadet, men Gu staf Adolf — som enligt sin faders uttryckiga föreskrifter utfört eröfringen — gaf då vefallning att de värnlöse skulle skonar, detta vid lifsstraff, så att intet fiendtligt ick dem tillfogas, hur besvärligen ock rämmande uti hans följe varande ryttare lerifrån afhållas kunde I förskräckelsen kyndade dock en del qvinnor jemte danskå nektarne till muren, att kasta sig ned för allen och fly till flottan, men slogo ihjel ig eller skadades vid fallet, En del ru ade mot sjöporten och trängde sig hoptals å der liggande båtar, som deraf öfverlatades, så att tre af dessa med män, qvinor och barn kantrade och sjönko. Några togo i förtviflan sin tillflykt till Gustaf (dolfs ädelmod, der han höll på torget mel in fana, och fingo ridderligt skydd, blant essa stadens kyrkoherde Mogens -Jörgenen med hustru och barn. Enligt en samida anteckning tog prinsen -honom i han en och talade med honom en fjerdedels time, dervid bland annat yttrande, att det var öjligt att kung Kristian, som var en ung förfaren krigsman, ville öppna strid med ans fader kung Carl, som var en gammäl fvad fältherre. Prinsen befallte derefter resten att skynda utom staden, en antydan tt den unge Gustaf Adolt icke ansåg sip afva nog makt öfver den vilda ryttarfanar ör att göra sig ätlydd under plundringsfe ern. I samma berättelse förtäljes att Gv taf Adolf tänkt skona staden från brandå. jen att en svensk adelsman, hvars gård ära Kälmar blifvit hedbränd af de danske, ramhöll vedergällningens rätt, hvartill ock om Carl IX:s stränga befallning att förira såsom Ekedde, hvarvid staden så fulltändigt förstördes. att knapt sten på sten mnades qvar, kyrkan ej undantagen. Et: kt och dyrbart byte erhölls i plundringen. uld, silfver, husgeråd och kläder togos i or mängd; 28 dariska fanor, bland dessa onung Kristians egen liffana, krut. muskör öch öfriga krigsförnödenheter, vin och ostockeröl i stora partier, öch flere tusen ls af elghud dels af blått kläde förfärdi ade vapenröckar föllo i svenskarnes häpber. Hvad som icke kunde bortföras gick pp i stadens lågor, som enligt samtida uppifter skola synts öfver sundet till Kalmar eh underrättat konung Carl om Kristiano ls öde, då fröjdeskott aflossades i svenska