Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

det bodde många unge artister på samma gata, fanns det likväl blott en, som natt efter nått hade betraktat henne, såsom de menniskor betrakta stjernorna, hvilka uti dem vilja läsa sitt tillkommande öde. Hon var öppen öch fri, ärlig, okonstlad och ren till sina seder, men den glädje hon nu kände, förbjöd henne blygsamheten ej att visa. Under inflytande af en liflig tacksamhet gick hon fram till fönstret och lutade sig ut derigenom för att Be sin-gramie, Han var i deti pre af rummöet, liksom om han velat dölja sig, men vid ett svagt ljussken kunde Lilly se hans vackra, bleka, sorgsna och själfulla ansigte. Lilly räckte ut sin hand och med ett älskligt småleende sade hon: Hvad har ni väl gitvit mig, ty det är ni?, Förlåt, mademoiselle, stammade hän och Intade sig så långt som möjligt ut genom förstret. i Hela Lillys fagra anlete purprades, sås som jag sett mina systrar Todna för Bolens varma kyssar. Hon andades kort, svarade ingenting, men med en hastig, mer än några ord vältalig rörelse bröt hon från mig min vackraste, sist utslagna blomma och kåstade den öfver till honom. Sedan han föngat den, slöt hon med darrande hand igön fönstret och sprang fill sin bädd, öfver hvars hufvudgärd hängde ett litet krusifix och hennes moders radband. Jag lemnades åt mig sjelf med mitt blödande sår, Den dagg, som gifver näring åt en gryende kärlek uti menniskohjertat, är a vanligen något martyrlifs tårar eller blod. Då min lifssaft läägsamt sipprade ut ur den stympade stjelken och mitt Vackråste,