Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

en ligen goda läroböckell Men hurudant ä rst för närvarande förhållandet med dem i fråg ljd Jom modersmålets rättskrifning? Härk len ys Inar hr D. ett oförbehållsamt och för vedei 38. I börande skolboksförfattare ingalunda smick ag Irande svär, som vi skola taga i betraktar de I de, sedan vi först kastat en blick på dei efl öfversigt af rättskrifningsrörelsen, hvari h 1t, D. visar, att rörelsen ledt till resultat, son er Iförfattarne af skolböcker hade kunnat oci te i bort bättre göra sig till godo. eyl Förf. påpekar, huru hr Rydqvist för 2 utår sedan främhållit en god del af de felak af tigheter i den svenskå rättskrifningen, hvil ys jka man nu vill afhjelpa enligt det nordisk: krättskrifningsmötets auvisningar, och hurt n br RB. äfven praktiskt varit upprorisk mo ;f-Idet så kallade allmänna bruk, hvars helgö m han nu mera söker upprätthålla genom sine ie nog mycket påfviska bannlysningsbullor mot fannorlunda tänkande. Detta uppslag frår n Iden förtjente språkforskarens sida blef ej nlutan verkan: de fleste som gjort någon när nmare Bbekanskap med hr HRydavists stora nI språkverk skyndade att i sin stafning vid: år I taga flere eller färrg ändringar i den af hr r RB. angifna riktningen. Han kom sålunda latt bilda en hel skola af hvad ban sjelf nu oi mera fördömande kallar neografer, Emellertid, AR rättstafvingen ej ännu var gjord still föremål! för omfattande undersökning, hände det sig helt öaterligt att hans efterit följare afveko från hvarätidra så i fråga om e lejelfva grundsatsen som i afseende till1jlämpningen, hvadan man efter hand koöttmit elderhän, att den redan för ett par årtionden it sedan rubbade samdrägten nu mera är alldeles upplöst. Sålunda blef ett principenligt, mön på samma gång varsamt ordnande af den uppkomra förvirringen ett mer och mer oafvisligt behof, och att afhjelpa detta behof blef det 1869 samlade rättstafningsmötets uppgift, för hvars förslag förf. redogör: Äfven om man blott afser öfvergångsförslaget — säger br Dahlbäck — skulle de deri föreslagnä ändringattas tiltöspande i skolan medföra icke obetydliga fördelar, ickej blott såsom anvisande det fättx målet för vår rättskrifning och den förnuftigaste väen till detta mål, utan ock genom den ättnad, som dermed skälle beredas både lärare och lärjungar; I synnerhet Vid den allra första undervisningen i stafning och innanläsnitg skulle gettufötandet af mö tets förslag verka i väsentlig mån tnderlättande, helst den nu nästan allmänt bruk liga ljudmetoden uppenbarligen grundar sig på der fonetiska principen och derför är användbar öådast i sådana språk, hvilkas rättstafning är någorlunda förnuttig, d. v. s. enlig med den fonetiska grufidsatsen. Men äfven i fråga om den fortsatta Undervisningen i rättstafning, rättskrifning och välJläsning äro fördelarne påtagliga. Om bräIket af e säsött tecken för ä-ljudet inskränkItes blott der e hvarken har fonetisk eller letymologisk grund, utan äfven där ä-ljud utan vacklande höres, så skulle svenska akademiens mer än 200 undantag frän res geln, att ä-ljudet tecknas med ä, minskas med mer än 100, till ofsntlig lättnad så väl för lärarens tålamod som för barnets minne; detta vore den pedagogiska vinsten redan af ett enda bland rättstafningsmötets förslag. Vid granskningen åt den för handen Varande tillgången på läroböcker för wundervisningen i modersmålet fäster sig hr Dahlbäck företrädesvis vid en stor samling dylika böcker, som under loppet af några få är utgifvits af den mångoch snabbskrifvande lektor Sunden. Att de företrädesvis tagits i betraktande, föranledes deraf att de — af den strykande afsättningen att sluta — antagligen blifvit mycket använda vid den offentliga undervisningen. Särskildt är det nämnde författares rättskrifningslära, hr D. närmare skärskådar. Man får här en allt annat än uppbygglig bild af, hur-det stundom går till att tillverka skolböcker. I arbetets första upplaga angifves rättskrifnin:! gen hafva två (!) ändamål, eller nogare räk-). nadt tre, bvilka synas vara hvarandra sido-: ordnade. I den andra åter heter det, att: rättskrifningen har en högsta uppgift, hvil-l. ken de öfriga äro underordnade. Trots de lj alldeles stridiga och oförenliga principer, . hvarpå första och andra upplagorna sålunda äro eller sägas vara byggda, äro i båda rätt. skrifningsreglorna oförändradt desamma!lj Förf. har antingen icke vetat af. att han uppställt en ny grundsats eller ock ej in; sett, att detta hade någon betydelse, ty han t räknar den starka afsättningen första, upplagan (der rättskrifningens principer äro 4 flere, lika berättigade, hvarandra inbördes bekämpande i ett ändlöst krig) såsom ett! skäl för sin förhoppnitig, att han i en andra f upplaga lyckats någorlunda tilltredsställanÖ de genomföra sin rättstafningsgrundsats I (nemligen den nya, med förra upplagansiq oförenliga!) Med skäl anmärker hr D., att 8 ett författarespecimen af detta slag endäst, behöfver lindrigt påpekas, för att skonlöst, kriticera sig sjelft, Komma vi sedan till 8 uttalsläran, så råka vi der ej blott en ohjelplig)7 b f f d 8 k v DD B Pp sg n kd oreda, beroende på förvexlingen mellan ljud och ljudtecken, mellan ardens beståndsdelar och bokstäfverna, utan ock afgjorda oriktigheter. Och i rättskrifningsläran, för hvilken författaren i sin andra upplaga uppstält uttalet såsom högsta lag, gör han den tillfredsställande tillämpningen af sin egen grundsats, ätt t. ex. reglorna för ä-ljudets teckning bestämmas efter härledningen och for sin användning förutsätta en omfatttände insigt i den jemförande språkforskningen; dock vidhåller förf. icke dess: sina egna reglor i alla fall, ej ens då, när uttalet, som i förordet gjordes till högsteal; lag, och härledbingen, som i bokens nyss A nämnda reglor fick samma värdigHet, sins emellan fullkomligt stämma öfver ens, utan d afviker då ibland från bäde förördets nominella och rättskrifningslärans faktiska lag, ti förklarande att bruket, d. v. 8. ett på in d gendera af dessa båda grundsatser stödt missbruk, fordrar olydnad mot regeln! 1 En annan läroboksförfattare, hr Ullman, oj går tillbaka till svenska akademiens år 1836 h utgifna rättskrifningslära. För att ingen-ly ting skall fattas i arbetets gammalmodiga, !,, man kunde nästan säga antika slentrian, K börjar han, liksom hr Sundån, sin uttalslära,, 1. ä. läran om språkljuden, med ett uppräk-s; nande af ljudens tecken, eller bokstäfverna, hvarefter han till och med vet att tila om sjelfljudande bokstäfver. En sådan lärosly, bok. säger hr D., synes ost Ha skrifvit sin n egen dödsdom. ft Hr D. påpekar det egendomliga förhållan-!, det, att båda dessa författare söktskaffalg sina läroböcker anseende genom att åberopa st ir Rydqvist. Hr Sunden säger, att hanslje svenska språklära för elementarläroverken lj ir utförd i enlighet med Svenska språkets! g agar, ehuru icke mindre än tre hufvudafg lelningar äf hr Sundens 1869 utgifna språk-, ära — nemligen satsläran, versläran ochlte vättskrifningsläran — icke kunde ega någon örebild eller något stöd hös hr Rydqvist,!qe iom icke hade behandlat dessa ämnen. Och g: ar Ullman anför, såsom skäl för sin rättde stafnings-ständpunkt, ett yttrande af hr Rydvist, hvari denne berömmer svenska akag lemiens afhandling om stafsästet, hvilken pe Leopold utarbetat med hjelp af sädane män rr Aa ro Sr RA OO. KDE