Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

och såg sig förläget omkring. Då han icke fann någon inne i rummet, steg han tyst fram, satte.taflan på en stol vid fönstret, smög sig lika tyst ut igen, utan att någon af qvinnorna i det inre rummet observerat honom. Faflan föreställde, hvad jag förut nämnt, en interiör af vår lilla kammare, med Lilly vid lampan. Åsynen häraf gjorde på mig ett mäktigt intryck. På en liten hvit pappersremsa i kanten af taflan, stod skrifvet Il ny a pas de nuit sans etoile. At honom såg jag ingenting mer; hela dagen utgjorde taflan mitt tysta sällskap. Påföljande afton återkom Lilly. Hon medförde vacker fuktig mossa och en mängd vilda blommor och friskt löf samt narfve och laktuk åt lilla fågeln. Hon kysste mig och lade mossa omkring mina törstande rötter, dessutom medförde hon litet god frukt, som hon utan att sjelf smaka, gaf åt den gamla. Hon hade varit lycklig, men var lika stillsam och lugn som vanligt. För dem, hvilka så högt som hon älska landet och äro tvingade att lefva i stadens qvalm, ligger det nästan lika mycken smärta som njutning uti att för en kort stund betrakta den natur, hvars herrligheter man är förunnad att endast sällan få skåda. Hon var trött och satte sig. Som det var mörkt, såg hön icke taflan. Först då hon tände lampan märkte: hon den och med sett äterhållet utrop af förvåning, föll hon på knä framför sitt eget porträtt. Hon log öch suckade, såg nära och på afstånd på den och sysselsatte sig en lång stund med att stafva ihop de i kanten skrifna bokstäfverna. Då hon slutligen uttydt dem, sänkte hon hufvudet mot bröstet, knäppte ihop händerna och en glödande rodnad.spred sig öfver hela det bleka, fina ansigtet. Hön visste fullväl hvarifrån den köm, ty ehuru