Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Innehåli: Dahlbäck, Svenska rättstafningsfrågan. — Sylvander, Kalmar slotts och stads historia. — Norsk litteratur, — Litteraturoch konstnotiser. Svenska rättstafningsfrågan betraktad ur pe daogogisk synpunkt af C. J. Dahlbäck (Gefle 1873) Motståndarne till den å bane bragta för. bättringen af vår rättskrifning hafva ofta låtit förstå, att hela frågan är ganska un. derordnad och obetydlig — en upplattning, som just icke hjelper till att förklara väldsamheten oeh hätskheten i deras anfall. Deras främste banerförare, hr Rydqvist, framhåller t. ex. den stora skilnaden mellan språkforskning och rätiskrifning, hvilken senare föraktligt omtalas såsom någonting godtyckligt och af lokala inflytelser beroende. Att det fins en skilnad mellan språkforsk ning och rättskrifning, d. v. s. mellan en vetenskap och en del af dess föremål, är visserligen en rent af oförgriplig sats. På samma sätt kan man säga, att det gifves en stor skilnad mellan botaniken och Parnassia palustris, mellan teologien och Guds egenskaper 0.8, v. i oändlighet. Men hvad det ifrågavarande axiomets åberopande kan tjena till i rättstafningsstriden, är oas mindre klart, så länge man ej tager ut steget och påstår — hvilket väl blir ogjordt — att den stora skilvaden består deruti, att språkforskningen ej.har något att göra med den del af sitt eget objekt, som kallas rättskrifnipg. Något bevis på frågans ringa vigt kan alldeles icke hemtas från den omtalade skilnaden; or Om den verkligt stora vigt, hon eger, föreligger nu ett intyg från pedagogisk synpunkt i den skrift at en erfaren och ansedd skolman, som vi ha nöjet att anmäla. Om hon — säger rektor Dahlbäck — ur någon synpunkt kan kallas brännande, så är hon det visserligen ur skolans; om villervallan i vår rättskrifning någonstädes är menlig, så är hon det utan tvifvel där. Det duger icke att till lärjungens efterföljd anbefalla det s. k. allmänna bruket, genom att bjuda: skrif så som vära bäste författare skrifva! Det är nämligen förhållandet med våra bäste författare att deras rättskrifningsbruk för närvarande är lika mångskiftände som de sämre författarnes; och under sådant förhållande skulle den nyss anförda regeln innebära ett anpbefallande :af själfva oefterrättligheten eller laglösheten, som är undervisningens värste fiende, Denna oreda, fortfar förf., är i skolboksliteraturen fullt ut lika stor som inom andra literaturområden, om icke större. Ja, vi våga till och med påstå, att man nu mera icke kan pätröffa två af särskilde författare ntgifna skolböcker, som i rättskrifning stämma öfverens med hvarandra. Detta gäller icke minst de lärooch läseböcker, som hafva modersmålet till ämne. Oefterrättlighe ten har redan gått sh långt, att hvarje uppmärksamt och mera begåfvadt skolbarn icke can underlåta att till läraren frambära sina oetänkligheter och af honom fordra ett bestämdt afgörande mellan de uppenbart striliga lärdomar, våra förnämsta läroböcker sifva i rättskrifning. Hvem som varit föratt i detta läge, vet ock hur vigtig rätttafningsfrågan är för skolan och måste önka, att skolan snart förbjelpes ur detta tilltånd af tilltagande laglöshet och villeryvalla. Tjelpen skulle man nu söka hos läroboksörfattaren. Framför allt i modersmälet är! vudervisningen beroende af lärobokens bekaffenhet, dels emedan detta såsom sjelttändigt ämne i skolan är temligen nytt, ivadan metoden för dess behandling ännu äppeligen är funnen, dels derför att det ranligen måste anförtros åt — för att icke äga trugas på — en mängd lärare, som sakia nödig insigt för dess sjeltständiga beandling. Mer än i de flesta andra läromnen behöfvas derför i modersmålet synnerRSS SSSK RESIRSSERNAER ANN