Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

tan. Likväl har jag sett en ros, som icke heller hade mer än sitt korta blomlif att lefva eller offra, hvilken med stolthet led och med triumf dog, emedan den vissnade på en qvinnas bröst och af en qvinnas kyss. I sen, att det finnes rosor lika svaga som männen. Som sagdt, då jag vaknade upp från min långa, dystra natt, befann jag mig i en blomsterkorg på Madelaine, Det var midt på dagen; den vackra platsen var uppfyld af menniskor, öfver hvilka Junisolen göt sina milda strålar. En qvinna från Picardie med blåa ögon och silfverringar i öronen band oss tillsammans på detta sorgliga sätt, som ni menniskor kalla buketter. De största och vackraste ibland oss ledo — lika Marie Stuart och Marie Antoinette — halshuggning och fästades med fina trådi ar. Jag, tillika med flertalet af andra vilda blommor, knippades ihop och omslöts med litet bast samt lemnades till en yngling, som betalade oss med ett guldstycke — om af stort eller litet värde vet jag ej. Ingen at mina egna rosor var med mig, alla voro främlingar. Ni tänka naturligtvis icke, att en liten blomma kan bry sig om sin födelse: ort eller sina anhöriga, men ni misstaga eder. O, dårar! skulle icke också vi bekymra oss om hvarandra? Vi, som lefva ett så heligt lif, som tillsammans slumra under stjerneljuset, tillsammans smekas af sommarvinden, tillsammans lyssna till fåglarnes sång vid dagens gryning, då verlden ännu är mörk och sänkt i sömn — vi, som veta att vi alla äro himmelska sändebud på jorden, skapade att för den trötta, syndfulia och längtande menniskoanden gifva en erinring om Gud,