Oaktsamheten vid den svenska lagstiftningen, oeftertänksamheten vid dess tillämpning. I. Uti första delen af den afhandling, med förestående rubrik, som finnes införd i Af tonbladet för den 13 sistl. Augusti, har jag visat olämpligheten af två i kongl. förordningen den 6 Okt. 1848 förekommande stadganden, genom hvilka det blifvit föreskrifvet, at för den händelse privatbank råkar i konkurs K. M:t bör genom nådig kungögörelse förelägga en hvar, som innehar bankens tryckta eller graverade förbindelse, att inom två år från kungörelsens datum förbindelsen hos vederbörande uppvisa, samt att emellertid med utdelning till borgenä rerne skulle anstå till dess nämnda två år förflutit. Jag vill nu omnämna ett annat lagrum, hvars tillämpning, utan att innebära någon verklig trygghet för den allmänhet, som innehar privatbanksförbindelser, kan blifva olycksbringande för hvarje delegare i en privatbank, om denna råkar i konkurs. . Detta lagrum är 2 2 af 15 kapitlet handelsbalken, som har följande lydelse: Bolagsmän ege svara, alla för en och en för alla, till den bandel, som för bolaget slutas. Njuta bolagsmän försträckning af andra i penningar eller gods, och reser endera bort; söke dä borgenären sitt åter af dem, som qvar sitta. o Det är detta stadgande, som måste tilllämpas i afseende på den ansvarighet, som åligger delegarne i en privatbank, då denna underlåter att fullgöra sina förbindelser. Dä dessa delegare utgöra ett bolag, hvars medlemmar skola enligt nyssnämnda lagrum svara, en för alla och alla för en, för bolagets skulder, så ligger det tydligt och klart för en hvar, att, om en privatback råkar i konkurs, och således dess förbindelser ej af banken inlösas, hvarje innehafvare deraf eger rätt att genast fordra betalning af hvilken delegare han helst vill. Följden häraf skulle antagligen blifva den, att de förmögne delegarne genast antastades, såvida de icke för att vinna tid bortreste, eller ock sjelfva å sig begärde konkurs, på det att deras egendom ej genast måtte spolieras. Men allmänheten får emellertid vänta en längre tid på sin betalning, hvilket för mången kan medföra ruin eller åtminstone stora obehag och förluster. En annan följd blefve ock lika antagligen den, att många delegare skulle söka genom hvarjehanda tillställningar sätta sin egendom i säkerhet, för att sålunda undgå all betalning. I Mången torde möjligen föreställa sig, att den ansvarighet som åligger delegare i en privatbank för dess skulder, för den händelse banken inställer sina betalningar, ej inträder förr än dess affärer äro utredda och således är lika med s kallad enkel