Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

I misstagen eder! Vi älska hvarandra högt, och äfven om vi icke få lefva i förening, önska vi dock att tillsammans få vissna och dö. Sällan förunnas oss uppfyllelsen af denna ästundan. De vilda blommorna, de fattiga ibland oss, få lefva och dö tillsammans, men vi odlade trädgårdsblommor måste skiljas och förgås för oss sjelfva. Jag måste hafva blifvit helt slarfvigt fästad ibland de andra, ty då den unge mannen under sin raska gång svängde buketten fram och tillbaka, lossnade jag från de öfriga och föll ned på gatans stenläggning. Der låg jag länge helt medvetslös och bad att någon barmhertig vind skulle taga mig med sig till en mera skuggig, tyst och enslig plats. Jag plågades af törst; jag var nästan qväfd af dammet och bedöfvad af hettan. Detta varade fem minuter, fem timmar — jag vet icke hvilketdera. Tortyren var för mycket förskräcklig för att kunna mätas i tid. r . Jag måste redan hafva varit död eller åtminstone mycket nära, då jag erfor den lifgifvande beröringen af ett par friska läppar, som mildt tryckte mig till sig. En ung flicka hade funnit ochräddat mig .— en: flicka af folket, fattig nog att anse en förtrampad blomma värd att upptagas och bevaras. Hon ber mig mycket försigtigt, och då jag åte vaknade till fullt medvetande, stod jag uti en porslinsskål med friskt, klart vatten, af hvilket jag begärligt drack lif och krafter. Så småningom blef jag mäktig att sprida ut mina halfförvissnade blad, höja mitt hut vud och se mig omkring. Det lilla xummet låg alldeles under takåsen. högt ofvanom gatans buller och bråk