Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

flesta europeiska länder helt naturligt mycket frukta allt, som på något sätt kan rubba den en gäng afslutna traktaten, och derigenom, i ett eller annat afseende, beröfva dem de fördelar denna tillförsäkrat dem, såsom vederlag för stora, till ej ringa del redan utgifne, summor. Enär sålunda hvarken krig eller skiljedomare vore önskvärda, så återstodo endast direkta underhandlingar. Men dylika kunde omöjligt väntas bereda uteslutande fördelar åt den ena parten. Må man alltså med sitt klander vända sie mot den danska regeringen, som härdnackadt motsatt sig hvad som varit rättast och, säkert i längden fördel aktigast för båda parterna; — men, med bvad skäl klandras den svenska regerivgen derför att hon ej ernått allt, trots alla bemödanden? Är detta klander berättigadt; har hon då, i aila fall, ej ernätt nägot? Jo, Sverige har ju fått erkänd rätt till lotsning öfverallt i Öresund, utom å det enda ställe, der den danska höghetsrätten är oemotsäglig.. Danmark har sölunda uttryckligen medgifvit den internationella rättens tillämpning på lotsningen i Öresund, fastän det ej kunnat förmås afstå äfven från tilllämpningen af sin landhöghetsrätt i afseende på samma fråga, med undantag af det ganska märkliga medgifvandet att svenskar må lotsa in på Kjöbenhavns redd. Vidare har Sverige rätt att ätven i Drogden öfva lotsning — när ej danska lotsar der finnas till hapds — blifvit uttryckligen bekräftad. Det bör visserligen icke förbises att här ett möjligt tvistefrö blifvit qvarlemnadt, men detta blir vanligen fallet med en öfverenskommelse, hvarvid den enes åsigter blott delvis få ge vika. Att ingendera statens lotsar få lotsa in i den andras hamnar, är deremot af mindre betydenhet och för öfrigt fullkomligt öfverensstämmande meå hvad den allmänna folkrätten bjuder. Då dessutom deklarationen uttryckligen erinrar att den ej rubbar 1857 års traktat, och då Sverige lika uttryckligen fått sig tillerkänd samma rätt, som den mest gynnade nation, så synes i sanning allt gjort, som i förevarande fall kunnat göras för de svenska inr: tressena. N. D. ÅA. skall svårligen kunna underkänna betydelsen af detta sista tilllägg, och då hon i sin artikel af den 26 Aug. säger sig tro: att det ej blifver genom någon på fri öfverenskommelse grundad traktat, som danskarne numera komma att afstå lotsningsrätten i Drogden, så gör hon sig skyldig till en sällsam begreppförvexling. Eller är icke alla öfverenskommelser — fria eller icke fria — dock lika bindande? Det bjelper ju ej om de äro följder af ett olyckligt krig. Om i fredsvilkor — efter ett krig — Danmark skulle medgifva någon främmande makt fördelar, i afseende på lotsningen, då tillfalla ju samma fördelar Sverige, likaväl som om de till kommit utax svärdslag. Om N. D. A. sjelf haft den, öfver lidel sernas mörka omräde durrade blick, som den med orätt förebrår Sveriges regering att hafva saknat, då skulle ej en sädan, på verklig mening, tom insinuation fått rum bakom den breda pennans ordrika frasmakeri. Dess egen bevisnings ytlighet skulle då ej heller hafva behöft såsom hjelptrupper anlita den slags patriotism, som, utan djupare grund och verklig sanning, älskar ockra på massornas dunkla känslostämningar, och allt för ofta eger partisyften till sin dolda driffjeder. Vi veta ganska väl att upphofvet till den misstämning, som här och hvar i landet gifvit sig luft öfver traktaten, till största delen bör sökas i danska myndigheternas beteende, samt i det okioka och ogrannlaga sätt hvarpå de, under pågående underhandlingar, stundom liksom velat taga sig rätv på egen hand och på våldsamt sätt. Ehuru detta ej bordt inverka på hufvudfrågans bedömande, tveka vi dock ej medgifva, att ett sådant handlingssätt, långt ifrån, varit egnadt till underlättande af den ömtåliga frågans nöjaktiga lösning, och att göra det svenska folket belåtet med ofullständigt vunna fördelar. Men, dels hafva pressens berättelser befunnits i allmänhet öfverdrifna; ejelfva framställningssättet har någon gång äfven röjt större lust att hetsa sinnesstäm ningen här än att stäfja våldsamheten å an dra sidan Sundet; dels må ock erinras att redan långt före deklarationens afslutande upphörde dessa våldsamma ingrepp å de danska myndigheteruas sida. Vi betvifla så mycket mindre att, om sådana längre fortfarit, vår regering med allvar ingripit, som det ju är väl bekant att svenska kanonbåtar voro beordrade till Sundet, medan underhandlingarnes slutliga utgång ännu var oviss. För öfrigt bör en god, sansad press ej onödigtvis förlänga en sådan stämning hos allmänheten, som kan störa det fredliga förhållandet till en grannstat, allra helst sedan missämjans orsak blifvit undanröjd. Värdigare är att hänskjuta saken till den behandling, som grundlagen föreskrifver, och som man med skäl må hoppas skall blifva ej blott opartisk, utan ock fri från det intryck, som stundens händelser och uttalanden så naturligt pläga framkalla. —a—