Aftonbladet – 10 september 1873, sida 3

tolkningen af något ställe i bibeln, genast såsom affälling från Kristus, då han deri genom sätter i fråga nägon i de symboliska böckerna uttalad sats; ja måhända äfven eljest, så fort hans mening afviker från den allmänt antagna tolkningen? Måste man icke medgifva, att bibeln dä icke får tillgodonjuta sin rätt? Är det icke sålunda, som tron blifvit grundad på auktoritet i stället för på egen öfvertygelse och är det icke derigenom, som man blifvit bragt derhän, att man icke anser sig kunna upplysa folket om forskningens resultater och borttaga ur bibeln erkändt falska tillsatser? Ja, med ett ord, kommer icke på det sätt sanningen i fara, och är det icke på fanatismen i stället för på upplyst öfvertygelse, som man bygger folkets religiösa uppfostran? Svårligen torde vår kyrkas målsmän i längden kunna tillsluta ögonen för det ortodoxa systemets så bjert framträdande och allvarligt öfverklagade lyten. Det nu an förda uttalandet af en i offentliga värf bevandrad och med våra samhällsförhållanden förtrogen man bestyrker den uppfattning, som legat till grund för vära betraktelser med anledning af kyrkomötet, att nemligen värt folks religiösa uppfostran icke af kyrkan vårdats i öfverensstämmelse med sanningens och kristendomens anda. Derigenom har oppositionen vunnit styrka och utbredning och — för att tala med en försvarare af hr Rydbergs motion (hr C.F. Bergstedt): den rörelse som uppstått i sinnena kan ej tillbakahållas. Vår kyrka, som kallar sig evangelisk-luthersk, har blifvit affällig från reformationens grundsatser; derföre har äfven, såsom vi i det föregående sökt visa, en stor del af församlingen blifvit affällig från kyrkan. Det är kyrkan, som nu måste taga det första steget till söndringens biläggande och till främjandet af en sådan endrägt mellan sig och folket, att den utsagon ännu en gång måtte blifva till en sanning: Nu är Sverige vordet en man, och alle hafva vi en Herre och en Gud!