Aftonbladet – 10 september 1873, sida 3

Credo och Beethovens nionde symfoni hade dennz komposition varit väl vald, om ej dess längd hade gjort konserten omfångsrikare än tjewigt varit. Men man ville representera Mozart: Requiem är ofta hördt och hade ej ku -vat i dess helhet uppföras; Misoricordias domini anskgs för kort och deruti hade man också cj tillfälle att se solisterna till godo, Dä dun nu valda kantaten för en stor del af publiken och äfven af de exeqverande var föga känd, så föll valet härpå, och stort intress? erbjuder i mänga afseenden denna komnpo stion, om än stämningen i vissa delar af des 2 musik lika litet som den temligen saluv tyska poesien förmår gifva intryck af deu botfärdiga syndaren. Den nionde symfonien af Beethoven, som utgjorde konsertens tredje och sista del, börjar mer och mer blifva hufvuduppgiften för de större utländska musikfesterna. Denna utomordent liga komposition har också mer och mer inträngt i medvetandet hos den musikaliska allmänheten och ju mer de sjungande och spelande hunnit blifva förtrogna med andan deri, dess mera fulländadt finner man nu oftare utförandet af detta snilleverk blifva. Den orkester och kör, som medverkade att framställa det djupa och rika innehållet af denna, äfven för oss stockholmare nu mera bekanta tonskapelse, voro, sågom redan ofvan uppgifvits, både talrikt och väl sammansatta. En jemförelse mellan uppförandet af symfonien vid denna musikfest och det som egde rum några veckor förut i Wien, i an ledning af verldsexpositionens öppnande der: städes, skulle så ntfalla, att dä på det senare stället orkestern, i det närmaste lika så stor, men med enkel besättning i blås instrumenterna, hade fördelen af att vara utgången ur samma skola och på det mest lysande sätt gaf bevis för ett fli