Aftonbladet – 10 september 1873, sida 3

att ådagalägga grundlösheten af hvarje dylikt de obotfärdigas förhinder. Man har i dessa dagar försökt en indelning af kyrko: mötets medlemmar i ett strängt konfessionelt parti och ett — jemförelsevis — liberalt. Nåväl, första steget mot det åsyftade målet vore det, att någon af den liberala sidans anhängare, som ville göra skäl för namnet, åter upptoge en vid det förra kyrkomötet väckt motion till stäfjande af den öfverhandtagande symbolicismen. Vid kyrkomötets nuvarande sammansättning skulle motionen måhända, ja, sannolikt falla ännu en gäng; men derföre vore tanken ej röjd ur vägen för alltid. Här liksom ofta eljest kan segren vinnas först efter upprepade nederlag. Dessutom torde det vara obestridligt, att den i fråga varande motio-. nens försvarare redan förra gängen, fastän de tappade i voteringen, dock fullständigt ! segrade i diskussionen. Vid 1868 ärs kyrkomöte väcktes, såsom våra läsare torde erinra sig, tvenne motioner angående de kyrkliga bekännelseskrifterna och församlingsmedlemmarnes ställning till dem. Den ena motionen (af prof. Ribbing) rörde utarbetandet af en kortfattad öfversigt af de i latherska kyrkans bekännelseoch läroskrifter förekommande lärosatser; den andra (af hr Victor Rydberg) föreslogatt kyrkomötet ville ingå till K. M:t med begäran, att alla eder, som i kyrkolagen föreskrifvas på de symboliska böckerna, må afskaffas och ersättas med löften så formulerade, att den Heliga Skrifts uteslutande auktoritet i kristliga trosfrågor samt de symboliska böckernas underordnade ställning under denna auktoritet tydligt framhållas. Båda motionärerne anslöto sig till det betraktelsesätt, som erkänner nödvändigheten at en troslärans och bekännelsens fortgående utveckling till allt fullkomligare uppfattning af kristendomen. Hr Ribbing yttrade: Sävida de symboliska böckerna läras och bekännas vara, hvad de äro, menniskoverk, svida desamma, å andra sidan, iden Heliga (; skrift hafva sitt föremål, hvaraf de skola 1tgöra uppfattning och uttryck och i hvilken de just derför ega den regel och rättesnöre, efter hvilka de skola dömas och säsom riktiga anses: såvida kan alltså en revision af dessa symboliska böcker, enligt leras egen lära och innehåll, vara möjlig och behöflig, samt, om deraf göres behof, nligt samma lära och innehåll, vara pligt. — fr Rydberg erinrade derom, att i vår tid ill och med ganska konservative och be-le sänvelsekäre lutherske teologer medgifva,lg utt bekännelsen innehåller dogmer, som icke , ullt öfverensstämma med den Heliga skrift. I q Skall nu, detta oaktadt, eden på de symboiska böckerna anses förpligtiga till ett ovil-!g orligt fastbhällande af hvarje bekännelsens lt, vokstaf, så fordrar den på en gång, attly kriftforskningen skall i sista hand döma lt ifver bekännelsen och bekännelsen i sista iland döma ötver skriftforskningen. Verklingarna af dessa olycksbringande, samretsförstörande motsägelser ligga i öppen lag. Genom det ifrågavarande felaktiga vetraktelsesättet, yttrade hr Rydberg, tillägges de symboliska böckerna, om ej till ramnet, så till saken, egenskapen af en felbar läronorm vid sidan af, ja öfver den Teliga skrift. Kunde denna hypersymboliistiska uppfattning blifva enväldig inom yrkan, skulle aeraf följa de största vådor ör heunes framtid. Vetenskapen skulle. sä ångt kyrkans inflytande sträcker sig, blifva vanvlyst; den på pröfnieg grundade ärliga ifvertygelsen skulle drabbas af samma öde; ankelättjan och byckleriet hade fältet fritt. Redan nu torde en verkan af denna uppfattling vara att spåra i de anklagelser för okristighet och okyrklighet, som riktas ej blott not aen forskning i kristendomens problener, som fäster ringa vigt vid de symboliska jöckernas utslag, utan ock mot den, som,!k ned ängslig hänsyn till dessa, åsyftar en!y u ua -—— srnr:n mal pr kh Abt 0 mm 0 dd sd BT Et rr we ned största försigtighet skeende ätergång rån ränpnilen till källan, från konfersionel eologi till biblisk. Å andra sidan torde eni erkan af samma missuppfattning vara attlf inna i den fiendtlighet, som griper omkring! a ig emot hela bekännelseväsendet, då man vingas att i detsamma se en förgripelse på p jen protestantiska friheten och ett hinder eja lott för teologiens utveckling, utan ock för i let kristliga lifvets, som visserligen behöf-p rer bokstafven till en klädnad, men svårli-f; sen kan lida honom som en boja. Symboli-lf; ismen, som utan tvifvel har den goda afigten att stärka kyrkans enhet, bidrager åledes, när den vill gifva denna enhet ettlg tttre, i sig sjelf ohållbart stöd, till att uppösa det fridens band, som är det enda verk1; igt församlinpgsenande. Jag tror mig slut-p; igen icke begå ett misstag, då jag antager, !h tt orsaken till den så öfverklagade prest-!y risten, som man velat söka i en materiali-ly tisk riktning hos vår svenska ungdom ochly anligen trott sig kunna afhjelpa med ma-lpn eriela medel, är hufvudsakligen att finna i!p ågot, som länder den svenska ungdomen till fi eder, nemligen deruti, att man ej vill binda m ig genom presteden, så länge dennas for-lel nulering tillåter en sådan uppfattning som ! ej en nu senast omordade. te Hr Rydbergs i fråga varande motion af:ly tyrktes af det utskott, till hvilket hon hän-fy kjutits, och lyckades icke heller vid vote-l1 ingen vinna kyrkomötets bifall. Emeller-u id gåfvo förhandlingarna rörande densamma tt nytt intyg om ovederläggligheten af de!e; käl och bevis, som anföras af det oprote-d tantiska symboltvåfigets motståndare. Enige f desga, hr A. W. Björck, reservant emot!ge tskottets afstyrkande betänkande, bekämli ade i en utförlig skrifvelse den trälaktigali nderdånighaten under de symboliska böc-!n, ernas bokstaf. Vi meddela här ett utdrag po r denna skrifvelse, som väl förtjenar att ifr in heliet begrundas af det nu församlade di yrkomötet: n Ehuru det väl må med tacksamhet eränuvas, yttrade reservanten, att lutherska l ti yrkans bekännelseskrifter visat sin kraft i!hi e strider, der denna kyrka bekämpat andens t. lafveri under menniskofunder och tillvun-!M it de kristna den frihet, som blifvit af dem wv töfvad, så följer deraf alldeles icke, attin enna kyrka skall ära sina förkämpar på et sätt, att den skall som en boja taga pålb ig det tunga och tryckande harnesk, som jse inder striden blifvit begagnadt, — — — ;å den andliga friheten icke kan bestå utan li; rihet ait sjelt pröfva hvad skriften lärersl ch att tilligna sig detta i mån at ofvan ler frön förläsad kraft, så torde det vara ktart,) ä ct ac Käletne igke får böjas under andra P su bekäppelseskrifter äro obe ex and, Kyrka. såa men kyrkan kanjy: tridligen af högt vä. våt, NT Yrnags Må ke, utan att förneka sitt eg. Mrspruhe: ch den får derföre ieke heller fordra, a. Illa dess medlemmar skola ovilkorligen förak lifva vid den uppfattning, som under den äldiga fejden framhades, måbända ofta ep-pe ast såsom medel att fylla en breche,jni or fisnden befarades kunna juotränga lg )Jessa skrifter bstyga sjelfva att det ickelte iron att bevisa skriftens innehåll med den k: ppfattning deraf, som de förra antagit, hj tan att tvärtom denna uppfattning i hvarje vi -N-1 pe