Aftonbladet – 10 september 1873, sida 2

makt i menniskornas hjertan, och man an-y såg det otroligt, att hon under nya förhål-1 landen, då hennes välde var brutet, hennes ofördragsamhet dömd och hennes prestige skingrad, ännu skulle kunna röra på sig, verka och triumfera. Utan tvifvel hade under välmaktsdagarne islams sanna lif slumrat och nästan utslockpat, men olyckor och förföljelser väckte snart till lif sällsamma krafter. Det gifves intet sällsammare kapitel i verldshistorien än det, som perättar eller en dag skall berätta — vy dess saga är ännu betäckt af hemlighetens slöja — om den mohammedanska väckelsen i värt årbb hundrade; och den nya impuls, dessa rörel-V ser gifvitl antingen de nujhärrörde endasta från religiöst svärmeri eller voro bygda på 3 sluga politiska beräkningar, verkar ännu de vigtigaste förändringar i Asiens lif. År efter år omvänder islam hundratusentals afl våra indiska undersåter, i synnerhet infö-! dingar i Bengalen, till Korans tro. Och denna omvändelse, som icke verkställes genom svärdet utan i den fredliga skuggan af det britiska herraväldet, åtstadkommer en underbar förändring i de inföddes hela natur och skaplynne. Det säges, att islamismens proselyter bland Bengalens okrigiska befolkning — ett folk med en så att säga medfödd fruktan för fysisk fara, som europeerne ha svärt att förstå — med sin nya tro få ett mod och en oförskräckthet som skulle göra dem till farliga fiender och värderika bundsförvandter. En annan rörelse, som icke är så helt och hället utan samband med islamismens framsteg i Indien, som man vid första påseende skulle kunna tro, har just nu lidit ett svårt afbräck. Mohammedanerne i den kinesiska provinsen Yunnan (på gränsen mot Birma och Anam) — som voro kände af den öfriga verlden under namnet Panthays — hafva, efter en sjuttonårig sjelfständighet och en tapper strid mot öfverväldigande härskaror, dukat under för Kinas makt. De voro en djerf, högsinnad och kraftig stam och skulle, om de haft mera framgång, ha lyckats grundlägga ett varaktigt mohammedanskt välde norr om Birma och Anam. Det är svårt att säga, huruvida icke en sådan monarki, om hon inspirerats af den hetsiga andan i våra dagars mohammedanska väckelser, kunnat blifva en farlig granne för vårt indiska rike, under det att det är temligen säkert, att pantaymaktens bestånd i Yunnan skulle ha omintetgjort de törhoppningar, som den engelska industrien icke upphört att hysa om ett snart förestående öppnande af samfärdseln med Kinas inre provinser genom dea vestra öfverlandvägen från bengaliska viken. Panthaysändebuden, som för ett år sedan voro våra gäster i Indien, trängde fram genom Birma, ett land, bittert fiendtligt mot deras tro, deras namn och deras politiska tillvaro, undgingo birmanernes iendtliga vaksamhet, uppnådde i trygghet Rangoon och satte öfver hafvet i det ovissa noppet att af England, hvars makt i Österlandet de dunkelt anade, erhålla någon hjelp mot den kinesiska invasionens växande styrka, En sådan hjelp var det omöjligt att gifva utan att med vett och vilja utsätta sig för zinesiska regeringens rättmätiga harm. Dessutom var det för oss ett alltför inveckadt och svårt problem att afgöra, huruvida Yunnan borde återförenas med kinesiska riket eller fortfarande förblifva ett sjelfstänligt rike. Händelsernas gåvg har bevisat klokheten af vår förbehållsamhet. Panthaysändebuden mottogos artigt, men erhöllo inbet löfte om hjelp och återvände nedslagne ill sitt; hemland, der de möttes af nyheterna om för deras fädernesland olycksbringande nederlag. Verkliga förhållandet är, att panshays, ehuru de äro en modig och högsinad race, nitisk för sin tro och lidelsefullt vängifven sitt nyligen vunna oberoende, icke iro i stånd att e-samme motstå kinesiska ikets hela makt. Utan centralregeringens Peking ytterliga svaghet och den brist på nre konsistens, som försvagar den ofantliga tinesiska rikskroppen, skulle panthaymakten Idrig ha uppstätt för sjutton år sedan. Mohammedanerne i Yunnan hade i århunlraden lefvat lugnt under kinesiskt herrarälde. Men den kinesiska administrationens kändligheter hade blifvit sllt värre, under let att kinesiska regeringens makt synbart ftog. Taipinginsurrektionen, som skakade let kinesiska rikets hela bygnad, samverkade ned några särskildtframstående handlingar af örtryck till att framkalla en resning af anthays i Yunnan. Kineserne gjorde enlast ett svagt motstånd, och panthays vunno anske alltför lätt sitt oberoende. Det är lästan säkert, att hofvet i Peking under då ör handen varande omständigheter skulle a erkänt provinsen Yunnans sjelfständighet, å vilkor af erkännandet af en formel länsöghet och betalandet af en nominel tribut, m panthayssultanen velat afstå från ytterigare inkräktningsplaner mot de närgränande kinesiska provinserna. Sultanen 9Soeiman vägrade att gå in på någon sådan fverenskommelse, och för en tid trodde man, tt panthays vapen voro mera fruktade af inesiska regeringen än Kinas hotelser af anthays. De sista konvulsiviska ryckninarna af Taiping-upproret ha nu nästan uppört, och under prins Kungs administration ar kinesiska riket återvunnit mycket af sin orna styrka. Kineserna, som kunde förfoga fver obegränsade resurser ifräga om mankap, om. icke i fråga om penningar, skicade hundratusentals soldater in i proinsen Yunnan. Panthays kämpade med tt oerhördt mod, men olikheten i mantyrka var allt för stor. Talifa, sultanen oleimans bufvudstad, intogs sistlidne Feruari månad af en kinesisk arm6 på 00,000 man och i slutet af Mars föll äfven Iomien, pantbays andra stora stad isegrareg händer. Vi ha åtminstone en obestämd ;reställning om den österländska krigförinens fasor; men den grymhet, med hvilken alifas försvarare nedgjordes, öfvergår allt vad som berättas om Nadir Shah, Indiens ersiske eröfrare. Efter Talifas kapitula. on nedgjorde kineserne, trots det gifna ftet om förskoning för massan af folket, tan barmhertighet både män, qvinnor och arn, tillsammans fyrtio till femtiotusen meniskor, såsom det uppgifves, inom stadens urar. Talifas fall desorganiserade pan1ays krafter och bröt deras mod. De seerrike kineserne framträngde triur;ferande nda till Birmas gränser. Det skulle likäl vara ett misstag au tro, att den mo ammedanska rörelsen i vestra Kina helt ;h hållet krossats derföre att panthays ke fallit. Helt nyligen ha obestämda rykn om en het strid mellan Atalik Ghazi Yarkand, hvilken sultanen nyligen genom DÖ AM rs SER S må Fö hh FMmALMS vw Ph Au I 0 HH VW oo ss RM le G ta ti de lä de vå la ni kt nå al af lig gC pE lä gi 2 ing jer tär och lin arl inn nin dig har din stä är tor 305 för och git Pos må seb 1 firman gjort till öfverhufvyd för moham: )ett edanerne i Centralasien, och den kinesiska trot geringen nått den öfriga verlden. Om så get , skall verkan af ett lyckligt riktadt slag sät än en monammedansk hand mot det stora kon ket ieke kunna undgå att förnimmas af ett la mohammedaner i östra Asien. Århun-hva adets stora, mohammösdanska väckelse har ver nu icke uttömt sin styrka, och det skulle mot vcket förvåna oss, om vi skulle finna dess sed: