Aftonbladet – 10 september 1873, sida 2

mening ej originella ider. Hans Scenen aus der Frithiofs-Sage så väl som det i fråga varande nya arbetet, skildrande Homeriska scener ur Odyssgen, skola länge tillförsäkra honom en plats å repertoiren vid de många, förutnämnda konserter, hvilka bredvid de gamla mästarnes storverk och de erkända mästerverken af Mendelssohn, Schumann och Gade söka nya verk att framföra för publiken. Valet af ett ämne sådant som Odyssen är mycket lyckligt — af de många episoderna från Odyssevs irrfärder, hvilka uppfylla den Homeriska dikten, har textförfattaren eller komponisten utvalt sådana som väl lämpa sig för en lyrisk-episk framställning, och man kan ej neka att den senare med sin behandling af ämnet åstadkommit ett på mångfaldigt sätt anslående verk. Den stora omvexlingen af scenerier är på ett lyckligt sätt framstäld, de olika gruppernas olika individualitet karakteriseras väl i de olikartade musikstyckena, körerna, med ett underlag af en effektrikt hällen instrumentering, äro färgrika och slående. Kanske är framgången af flere af solopartierna, särdeles Penelopes recitativiska sånger, nog mycket beroende at ett fullt artistiskt föredrag, äfvensom man skulle vilja förebrå författaren att han ej nog anlitat det vapen, hvarmedelst man förhindrar longörer att försvaga en eljest väl beräknad framgång. Fru Joachim såsom Penelope, Hill såsom Odyssevs och fröken Czyani såsom Navsikaa (ett parti mera liggande inom hennes sängster än sopransolot i Elias) gjorde i förening med de väl förberedda köroch orkesterensemblen denna framställ ning af Max Bruchs intressanta arbete till en i allo lyckad. Phäakernas och rhapsodernas körer höra till de stycken, som redan vid första ähörandet lifligast anslå den större allmänheten. Då den tredje dagen vid de stora tyska musikfesterna vanligen bär namn af Kinstler-Konsert, så förtjenade denna dag i Schwerin detta sitt namn i främsta rummet ge